BRESLAU kesterverk; kantater; kammarmusik; pianostycken m. m. Litt.: E. Valentin, C. B. (i NZM 1938). G. B. Bre'slau (Wroclaw), Niederschlesiens största stad, belägen i nuvarande Polen (96 000 inv. 1945), tidigare Tysklands viktigaste musikcentrum ö. om Dresden. Den har sedan gammalt haft ett rikt förgrenat musikliv med kyrkomusiken koncentrerad till katedralen och flera andra historiska kyrkor, med operainstitution, kör- och orkesterorganisationer samt MK. De viktigaste musikinstitutionerna äro: Opernhaus (Stadttheater), där bl. a. Weber verkade som dirigent 1804—06, och Städtische Bühnen (Opernhaus, Schauspielhaus), Schlesi-sche Philharmonie (gr. 1928 genom sammanslagning av Schlesisches Landesorchester och Stadttheater Orchester), som deltar i operans föreställningar och ger konserter även på andra orter, Singakademie (gr. 1825) o. a. körer och orkestrar. För konservatorieundervisningen svarar Schle-sische Landesmusikschule (gr. 1880; tidigare kallad Schlesisches Konservatorium der Musik) och för musikutbildning i övrigt: Evangelische Kirchenmusikschule der Provinz Schlesien, Breslauer Kunstgesang- und Opernschule o. a. — Föreläsningar i musik ha hållits vid univ. sedan 1845. Anslutet till univ:s musikhistorie-undervisning finns också ett Hochschulinstitut für Musikerziehung und Kirchenmusik; dessutom kan nämnas Inst. für Musikalische Tech-nologie vid den tekniska högskolan. Betydande äro musiksaml. vid univ. och stadsbiblioteket, Tysklands näst största bibliotek med Emil Bohns partitursamling. Till de mera kända för-lagsnamnen i staden hör Julius Hainauer. — Kammarmusiken representeras av flera ensembler. — Konsertlokaler: Jahrhunderthalle Breslau, Breslauer Konzerthaus, Haus der Deutschen Arbeit samt tekniska högskolans aula. Litt.: G. Münzer, Beiträge zur Konzertge-schichte B:s am Ende des vorigen und zu An-fang dieses Jahrhunderts (i VJ 1890); M. Schlesinger, Geschichte des Breslauer Theaters. 1. Bd. 1522 bis 1841 (1897); E. Bohn, Bohn’scher Gesangverein. Hundert historische Konzerte in B. 1881—1905 (1905; med fört, över fören:s mu-sikalier i stadsbibl.); L. Sittenfeld, Geschichte des Breslauer Theaters von 1841—1900 (1909); G. Jensch, Musikgeschichte der Stadt B. 1. Teil. Geschichte der kirchlichen Musik bis zur Einführung der Reformation (diss. 1914; tr. 1919); C. Partsch, Festschrift zur 100-Jahrfeier der Breslauer Singakademie (1925); H.-A. Sander, Beiträge zur Geschichte des Lutherischen Gottesdienstes und der Kirchenmusik in B. (1937). — E. Bohn, Bibliographie der Musik -Druckwerke bis 1700, welche in B. aufbewahrt werden (1883); dens., Die musikalischen Hand- 671 schriften des 16. und 17. Jahrhunderts in der Stadtbibliothek zu B. (1890). B.P.;G.M. Breslaur [brä'sla°r], Emil, tysk pianopedagog (1836—99). B. ledde undervisningen i piano och musikteori vid Neue Akademie der Tonkunst i Berlin 1868—79, varefter han grundade ett MK med seminarium för utbildning av pianolärare. B. stiftade även en musiklärarförening i Berlin 1879, som 1886 utvecklades till Deut-scher Musiklehrer Verband. Han var från början religionslärare och präst i judiska församlingen i sin hemstad Kottbus men övergick sedermera till att studera musik vid Sternsches Konservatorium i Berlin. Verk: Die technischen Grundlagen des Kla-vierspiels (1874; tillförde honom prof:s titel), Führer durch die Klavier-Unterrichts-Literatur (1887), Klavierschule (3 bd; flera uppl.). — Pianostycken, körer och solosånger m. m. G. B-n de Breteuil [brotö1'], Fr an g o is, fransk tonsättare (f. 1892 21/2), i sina kompositioner främst inriktad på teatern. Han studerade först vid MK i Paris och kompletterade sedan sin utbildning för d’Ollone. Verk: Violaine, enaktsopera (1921), La lu-mière d’Asie, musikdrama (1923), La sérénade galante, opéra-comiquc, och Souris-Blonde, en-aktsoperett (1926) samt filmmusik; pianostycken och sånger. K. R-n Breton y Hernåndez [breto'n i [-ärna'n-däb],-] {+ärna'n- däb],+} Tomas, spansk tonsättare (1850 —1923), dir. för MK i Madrid 1901, där han även studerat för bl. a. Arrieta. Efter ytterligare studier i Rom, Paris och Wien spelade han först på kaféer och mindre teatrar men ägnade sig sedan åt kapell-mästaryrket och var en tid även dirigent vid Operan i Madrid. B., vars innersta strävan gick ut på att skapa en nationell spansk operadramatik, hade sina största framgångar med zarzuelas. Av hans 10 verk i genren märkas främst La verbena de la Paloma (1897) och El caballo del senorito (1901). Han var ofta även sin egen textdiktare. Verk (utom nämnda): Operorna Los amantes de Teruel (1889), Garin (1892), La Dolores (1935), Raquel (1900), Farinelli (1901), Tabaré (1913), Don GU (1914) o. a.; de symfoniska dikterna Salamanca och Anoranzas, Las escenas anda-luzas, en violinkonsert o. a. orkesterverk; oratoriet El apocalipsis (1882); kammarmusik, bl. a. 3 stråkkvartetter och en pianotrio m. m. Litt.: A. S. Salcedo, T. B., su vida y sus obras (1924). G. P. 672