BRIDGE, F. von Breuning [bränning], tysk familj, varav flera medlemmar voro vänner till Beethoven; av stor betydelse för denne var särskilt familjens hem i Bonn. Moritz Gerhard von B. (1813—92) utgav Aus dem Schwarzspanierhause (1874; 21907; med tillägg av A. Kalischer), en viktig biogr. källskrift rörande Beethoven. G. T. Breuning-Bache Kvartetten [-[brö^-ba'-ka],-] {+[brö^-ba'- ka],+} dansk stråkkvartett, gr. i Köpenhamn 1916 med Gunna Breuning-Storm som primarie och G. Rafn (senare H. Kassow), andre violinist, Ella Faber (senare A. Jörgensen), altviolinist, och P. Bache, violoncellist. Genom sina abonnemangskonserter och sin övriga vidsträckta verksamhet i Danmark och utlandet (Sverige ffg. 1927) har kvartetten under de gångna åren hävdat sig som en av de förnämsta danska kammarmusikensemblerna. Sch. Breuning-Storm [brö1'-], Gunna, dansk violinist (f. 1891 25/i). B., som studerat för A. Svendsen och Marteau i Berlin, var lärare vid MK i Köpenhamn 1918—23 och blev 1926 medlem av Det kgl. Kapel. Både som solist och som primarie i Breuning-Bache Kvartetten intar hon platsen som en av Danmarks främsta musiker. B. har också givit konserter bl. a. i hela Skandinavien (Sverige ffg. 1910). — Hofviolinist 1918. Sch. Bréval [breva'1], Jean Baptist e, fransk violoncellist och tonsättare (1756 —1825), prof, vid MK i Paris till 1802 och förste violoncellist vid Stora operan. B. verkade även vid Concerts Spirituels i Paris. Verk: Operan Inès et Léonore (1788); Sym-phonies concertantes op. 4 och 11 o. a. orkesterverk; stråkkvartetter, stråktrios, duetter för två violiner, två flöjter, violin och violoncell samt för två violonceller, violoncellsonater med b. c. — Traité du violoncelle (omkr. 1780); Méthode raisonnée de violoncelle (1804; eng. uppl. 1810). C. G. Bréval [breva'l], Lucienne, eg. Berthe Agnes Lisette S c h i 1-1 i n g, fransk sångerska av schweizisk börd (1869—1935), elev av MK i Genève (piano) och Paris, debuterade 1892 med framgång på Stora operan i Paris som Selika i Afrikanskan. Till denna scen 673 22. Musik. I. var hon sedan knuten i nära 30 år; tillhörde 1900—02 Metropolitan. B. tolkade främst de stora sopranpartierna i Wagners verk men kreerade också ett flertal roller i samtida franska tonsättares operor. Hon nämnes som utrustad med en stor, varm röst och utpräglad gestaltningsförmåga. G. P. Brevia'rium (av lat. brevis, kort) kallas den katolska kyrkans textbok för tide-gärdens böner, lektioner, antifon- och responsorialsång, hymner m. m. B. övertogs i förkortat skick av franciskanerna, vilka förhjälpte det till seger över hela kristenheten (Breviarium secundum con-suetudinem curiae Romanae). Litt.: S. Bäumer, Geschichte des Breviers (1895; fr uppl. 1905); P. Batiffol, Histoire du bréviaire romain (31910). C.-A. M. de Bréville [brevi'l], Pierre Onfroy, fransk tonsättare (1861—1949), hör som kompositör till C. Francks skola och avslutade också sin utbildning hos denne efter en kort tid vid MK i Paris. B:s mest representativa verk är det lyriska dramat Eros Vainqueur (Bryssel 1910; Paris 1932). Verk: Stamboul (1897) och Sans pardon (1898) m. fl. orkesterverk; La téte de Kenvarch för solo, kör och orkester; en stråkkvartett, duosonater och pianokompositioner m. m. Litt.: P. Landormy, La musique frangaise après Debussy (1943). K. R-n Bre'vis, lat., kort, tidsvärde av två helnoter i ->mensuralnotskrift. Brico [bri/kå], Antonia, amerikansk dirigent (f. 190 2 28/0), sedan 1934 ledare av egen orkester, Women’s Symphony Orchestra i New York, 1938 ombildad till The Brico Symphony Orchestra. Hon har även dirigerat ett flertal europeiska och amerikanska orkestrar (bl. a. Helsingfors stadsorkester 1946) och körer samt dessutom verkat som lärare i dirigering; repetitör vid Bayreuthspelen 1928. B., som 1930 debuterade som dirigent i Ber-liner Philharmonisches Orchester, utexaminerades från California Univ. i Los Angeles 1923 och studerade därefter för Stojowski (piano), J. Prüwer (dirigering) vid MH i Berlin och för Muck i Bayreuth. G. P. Bridge [bridg], Frank, engelsk tonsättare (1879—1941), operadirigent i London, vid Savoy Theatre 1910—11 och vid Covent Garden 1913, men ledde även symfonikonserter med New Symphony 674