BYSTRÖM, T. Oscar Byström. Porträtt i olja av E. Stenberg. ner... (1899) samt Ur medeltidens kyrkosång ... 1—2 (1900—03), där han återger de medeltida melodierna i något moderniserad dräkt. B. utgav även flera koralboksupplagor. Verk: Symfoni d-moll (1870—72), uvertyr; 2 stråkkvartetter (c-moll 1856, omarb. 1895, och D-dur 1860-talet), pianotrio Ess-dur (1850), vio-loncellsonat G-dur (1851) o. a.; pianokompositioner, sånger m. m. B. utgav följande: Profmelodier (1855), Den svenska psalmsångens vid offentlig gudstjenst mest begagnade melodier (1892), Luthers Kir-chenlieder (1897), Sekvenser, antifoner och hymner... (1899), Ur medeltidens kyrkosång ... 1—2 (1900—03) m. m. Litt.: S. E. Svensson, O. B. som musiker. En biografisk skiss (i STM 1936). G. P. Byström, Thomas, officer och tonsättare (1772—1839), far till J. T. B. och O. B., var 1818—33 pianolärare vid MA:s läroverk i Stockholm. Han tonsatte sånger och pianostycken och översatte J. G. Vierlings generalbaslära till svenska (1821). — LMA 1794. Å. D. Büttner, Paul, tysk tonsättare (f. 1870 10/i2), elev av Draeseke i Dresden, verkade från 1896 som kompositionslärare och 1924—33 som dir. vid MK där. Av hans arbeten framhållas särskilt kammarmusiken och den imponerande, i bruck-nersk anda gestaltade 4. symfonin (1914). Verk: Två operor; 4 symfonier; kammarmusik; körverk m. m. G. P. Bågar, bågformiga tecken i nyare notskrift, vilkas innebörd växla allt efter som de användas på något av nedan angivna sätt. Legatobåge anger, att de noter, som begränsas av bågen, skola spelas eller sjungas utan avbrott, »bundet». ->Legato. Fraseringsbåge avgränsar en musikaliskt sammanhängande tonföljd. -> Fras. Dessa bågar äro ofta överordnade legatobågar o. a. kortare bågar, som användas för att åskådliggöra detaljfraseringen. Till de senare höra alla de artikulationsbågar, som ange vilka toner som skola utföras sammanbundna och vilka som skola skiljas från varandra. Jämförande art.: Artikulation, Stråkbågar. Bindebåge anger, att ett notvärde av en ton sammanbindes med ett nytt notvärde av samma ton utan förnyad tonansats (gäller även över taktstreck). Ex.: Bågar i förening med punkter el. streck över noterna ange på stråkinstrument olika ->stråkarter, på piano en artikulationsform ->portato. I. B-n Bågdans, medeltida dans, som enl. T. Norlind levat kvar hos finsk skolungdom intill våra dagar. Dansen, som har sina rötter i ringleken, dansas antingen parvis eller i ring. Gemensamt för båda slagen är, att varje par mellan sig har en ring eller halvbåge i händerna, vilken gör dansens mönster mer dekorativt. B. skildras redan av Olaus Magnus på 1500-talet och framställes av honom som en variant till svärdsdansen. Den stod ofta i samband med ungdomens övliga vårfester. Dess turer äro tämligen komplicerade, vilket alldeles särskilt gäller ring- eller kedjedansen. Litt: T. Norlind, Svärdsdans och bågdans (i Festskrift till H. F. Feilberg 1911); dens., Latinska skolsånger i Sverige och Finland (1909). M. R-g Bågform (av ty. Bogenform), en av vissa tyska musikforskare använd term för den symmetrisk-arkitektoniska formprincip, som åskådliggöres av schemat 751 752