(DE) C ALZ ABI GI Marie-Anne de Cupis de Camargo. 1934), Music and ballet (s. å.), Masters of Rus-sian music (1936; tills, m. G. Abraham), Mily Balakirev (i MQ 1937) och A survey of Russian music (1944). Biogr. över Liszt (1905), Musorg-skij (1908; ty. uppl. 1921; eng. uppl. 1946), Glinka (1911) och Schumann (1912). övers, till fr. av Rimskij -Korsakovs instrumentationslära 1914. G. M. (de) Calzabigi el. Calsabigi [-[kalza-bi/dgi],-] {+[kalza- bi/dgi],+} Ranieri, italiensk författare (1714—95), mest känd som Glucks libret-tist men f. ö. en talangfull mångfrestare, verksam inte bara som litteratör utan även som ämbetsman och lotterientreprenör m. m. Efter en tämligen äventyrlig existens i Paris i sällskap med bl. a. den ökände Casanova kom C. 1761 till Wien och förstod att snart skaffa sig förbindelser i de inflytelserika hovkretsar, som intresserade sig för en reform av teatern och operan. Redan s. å. lärde han känna Gluck, och med sina libretti till Orfeo, Alceste och Paride ed Elena blev han också den förste lit-teräre målsmannen för reformoperan. C. skrev bl. a. även operatexter för Paisiello. Ett urval av hans skrifter (Poesie, 2 bd) utkom 1793. Litt.: H. Welti, Gluck und C. (i VJ 1891); G. Lazzeri, La vita e 1’opera letteraria di R. C. (1907); A. Einstein, C;s »Erwiderung» von 1790 775 (i GJ 1915 och 1917); J. G. Prod’homme, Deux collaborateurs italiens de Gluck: R. de C. e Giuseppe d’Affligio (i RMI 1916); Hertha Michel, R. C. als Dichter von Musikd ramen und als Kritiker (i GJ 1918). E.S-m de Camargo [da kamargå'], Marie-Anne de Cupis, vanl. kallad LaCa-m a r g o, fransk dansös (1710—70). Född i Bryssel fick C. på furstlig bekostnad studera för Mlle Prévost och debuterade 1726 för parispubliken i Les caractères de la danse. Ytterligare tränad av kungl. balettmästaren Blondi utvecklade hon en allt större virtuositet och väckte enorm beundran med sin tekniska skicklighet och uppfinningsförmåga. Hon säges ha varit den som (1730) introducerade en-trechat i danskonsten, och hon bidrog i viss mån till reformeringen av ballerinakostymen genom att uppträda i något kortare kjolar än som annars brukades. Snarare ful än vacker men ytterst graciös och lättrörlig var hon som artist en personifikation av glädjen, i det privata däremot nästan tungsint allvarlig. År 1751 drog hon sig tillbaka från scenen. Under 1800-talet hyllades hon med en balett av M. Petipa, La Camargo (1872), och i London arbetade 1930 —33 en propagandagrupp för engelsk balett under namnet The Camargo Society. Litt.: M. E. Perugini, The art of ballet (1915); L. Vaillat, Histoire de la danse (1942). K. R-n Cambert [kapbä/r], Robert, fransk tonsättare (omkr. 1628—77), en av grund-läggarna av den alltjämt existerande nationella operainstitutionen i Paris, Aca-démie de Musique. Från att som organist vid S:te Honoré i Paris ha levat tämligen obemärkt vann C. ett visst rykte med en Pastorale en musique, som 1659 uppfördes på slottet Issy nära Paris. År 1666 blev han konsertmästare hos Ludvig XIV:s mor, Anna av Österrike, och engagerades som kompositör av författaren abbé P. Perrin, vilken 1669 erhållit rätt att uppföra franska operor i Paris. Till invigningen av Académie Ro-yale de Musique skrev han med Perrin som textförf. pastoralen Pomone (1671), som sedan spelades 8 månader i följd. En andra opera av honom, Les peines et les plaisirs d’amour, uppfördes året därpå, men därmed var också hans chefstid för operan till ända. Privilegiet överläts till Lully, och själv slutade C. sina dagar, efter att ha varit militärmusiker i engelsk tjänst, som kapellmästare hos Karl II i London. Litt.: A. Pougin, Les vrais créatures de 1’opéra frangais, Perrin et C. (1881); J. Écorcheville, La musique des rois d’Angleterre de 1500 å 1700 (i SIM 1909); L. de la Laurencie, Les créateurs de 1’opéra fran^ais (1921); A. Tessier, R. C. å 776