C AMETTI Londres (i RM 1927/28); R. Rolland, Les origi-nes du théåtre lyrique möderne... (31931). E. S-m Cambia'ta, it., av cambiare, växla, term för en melodisk ->växelton, som uppträder i melodins rörelseriktning (ex. a i motsats till échappée, som går mot melodins rörelse). C. uppträder även som dubbelväxelton enl. ex. b: I.B-n Cambrai [kanbrä'], stad från romartiden i departementet Nord i n. Frankrike (29 250 inv. 1936), en av härdarna för de nyare strävanden inom tonkonsten under 1300- och 1400-talen, som sammanfattats under benämningen ars no va (->Ars antiqua). C. var tidigt såväl klerikalt (biskopssäte från 600-talet, ärkebiskopsdöme från 1556, prästseminarium) som vetenskapligt (Collège de C. från 1270) ett betydande kulturcentrum. Medelpunkten i stadens andliga liv var katedralen, som bland sina berömdaste krafter räknat J. Obrecht (1483—85) och J. L. Hellinck (omkr. 1530—60). Under 1800-talet och intill andra världskriget var en del av MK i Paris förlagt till C.; bland dess direktörer märkes J. F. Mazas (1837—41). C. har även ett berömt bibliotek, som bl. a. inrymmer 1 430 hdskr. och 470 inkunabler. Litt.: Arbeten av E. de Coussemaker (1843), J. Hudon (1880) samt G. Arduin och A. Das-sonville (1912). G.P. Ca'mera, it., kammare. Under barocken skilde man mellan musik för kyrkan, da chiesa, och annan musik, d a c a-m e r a; dessa epitet fogades framför allt till olika typer av instrumental sonata. — Musica da camera på modern it. = kammarmusik. CameraTa, it., sammanslutning, kamratlag. Berömd i musikhistorien är C a-merataFiorentina (Fl o r en tin-kam er a tan) el. la C a m e r a t a de’ B a r d i, en sammanslutning från 1580 av florentinska konstvänner, musiker och författare, som i sin strävan att återuppväcka och förnya den antika tragedin och musiken fick betydelse för uppkomsten av operan och den monodiska sångstilen. Mötesplatsen var fram till 1592 greve Bardis hem vid Via dei Benci i Florens; dess egentlige ledare blev därefter J. Corsi. Till dess medlemmar räknades under olika perioder musikerna V. Galilei, G. Caccini, J. Peri och författarna O. Rinuccini och G. Chiabrera m. fl. Litt.: A. Solerti, Gli albori del melodramma 1 (1904); G. Gilli, Una corte alla fine del ’500 (1928); Henriette Martin, La »Camerata» du Comte Bardi et la musique florentine du 16e siècle (i RdM 1932—33). E.S-m von Ca'merloher el. C a m m e r 1 o c h-(n)er, Placidus, tysk dirigent och tonsättare (1718—82). C. inträdde 1744 i det andliga ståndet och kom vid 30 års ålder som kapellmästare till S:t Andreas i Freising i Bayern. Verk: Sångspel; 46 sinfonier, kvartetter, triosonater o. a. instrumentalverk; oratorier m. m. Litt.: B. Ziegler, P. von C. (diss. 1920). S. W. Cameron [kä'maran], B a s i 1, engelsk dirigent (f. 1885 18/s), anställd vid Covent Garden i London 1938—39, därefter huvudsakligen verksam som gästdirigent bl. a. vid London Philharmonic Orchestra från 1939 samt i andra engelska städer; även känd för goda grammofoninspelningar. Efter studier i Tyskland återvände C. 1912 till England, där han blev dirigent för Torquay Municipal Orchestra. Efter första världskriget verkade han som ledare för bl. a. Hastings Municipal Orchestra 1923—30, Harrogate Municipal Orchestra 1924—30, Royal Philharmonic Society Concerts i London 1928—30, Liverpool Philharmonic Society 1930, San Francisco Symphony Orchestra 1930—32, Scottish Orchestra i Glasgow 1931 och Seattle Symphony Orchestra 1933—38. Litt.: D. Brook, Conductors’ gallery (1945). M. E. CameTti, A1 b e r t o, italiensk musikskriftställare (1871—1935), blev efter studier vid Accademia di S. Cecilia i Rom organist och senare kapellmästare vid den franska S:t Louis-kyrkan där. C. var medlem av den av påven Pius X tillsatta kyrkomusikaliska kommissionen, utgav en del kyrkliga och världsliga kompositioner och offentliggjorde studier över musiken i Rom i bl. a. RMI 1900—08. Skrifter: Cenni biografici di G. P. L. da Pa-lestrina (1895), som ligger till grund för monogr. Palestrina (1925), Jacopo Ferretti (1898), I me- 777 778