C AN ZON ETT A tan a, canzona villanescha. Ett tidigt exempel är samlingen Canzoni, Sonetti, Strambotti et Frottole från 1517. Under loppet av 1500-talet trycktes ett stort antal liknande samlingar. Den viktigaste betydelsen av canzona avser den instrumentala motsvarigheten till den franska chansonen, som på italienskt område överfördes till canzona för orgel, klaver eller instrumentalensemble under 1500-talet och blev en av de viktigaste föregångarna till 1600-talets självständiga instrumentalformer. Som »canzoni francese» överföras fransmännen Jannequins, Crequillons m. fl. friska och formklara chan-sonsatser i första hand till arrangemang för luta och klaverinstrument. Möjligen ha italienarna här gått före (Marco Antonio da Bologna: Recerchari, Motetti, Canzoni 1523), men fransmännen följa mycket snart efter (Attaignant-tryck 1530, 1531). Ett viktigt namn på lutcan-zonans område är Francesco da Milano (1536, 1546 m. fl.), på orgelcanzonans Andrea Gabrieli (Canzoni alla francese per 1’organo 1571). En vid denna tid vanlig beteckning, som klart anger den instrumentala canzonans vokala ursprung, är canzona da sonar, som bl. a. återfinnes hos Cavazzoni (1543), vilken tillika är en av de första, som börjat bearbeta det givna materialet självständigt. Mot slutet av 1500-talet är canzonan en av de flitigast odlade formerna såväl inom klaver- som ensemblemusiken. Härifrån utgå två viktiga linjer. Klaver-(orgel-)-canzonan är en föregångare till fugan, ensemblecanzonan till den barocka sonatan. Canzonan för klaver eller orgel uppvisar från början den vokala chansonens klara flerdel-ning (a b a, a b b etc.) och dess typiska tematik med rytmer som | men tenderar mot allt starkare koncentration. Frescobaldis canzoner innehålla sålunda en serie fugaartade expositioner över ett och samma tema i olika varierade gestalter. Särskilt i Sydtyskland (J. K. Kerll) blir canzonan därefter — vid sidan av ricercaren och capricciot — en av de viktigaste omedelbara förformerna till fugan. Canzonan för instrumentalensemble odlades under 1500-talets sista decennier i Norditalien (F. Maschera 1584, G. Gabrieli 1597, 1615). Man kan här urskilja dels konservativt polyfona typer, dels modernare flerdelade, ofta med drag av flerkörighet som pekar framåt mot concerto-principen. Ur den instrumentala canzonan för 3—4 instrument och continuo (i samlingar av italienska kompositörer under 1600-talets första hälft) utvecklas barockens flersatsiga sonata da chiesa. Vad T. Merula 1637 och M. Neri 1644 kalla »canzon» skiljer sig i princip icke från vad t. ex. G. Allegri några år senare kallar »symphonia»: i båda fallen rör det sig om den tidiga barockens typiska kedjeartade form med (i regel) 3—5 rytmiskt och motiviskt kontrasterande delar. Rörande trubadur- och trouvèrelyriken ->chanson. I. B-n Canzone'tta, it., liten visa, diminutiv av canzona, uppträder vid slutet av 1500-talet hos ett flertal madrigalkompositörer som beteckning för en lättare, dansartad vistyp (Hassler, Canzonette 1590, Monte-verdi, Canzonette a 3, 1584, T. Morley, Canzonets or little short song to 3 voyces 1593). Under de sista seklen har c. fått beteckna såväl en mindre sång eller visartad aria som ett mindre, melodiöst instrumentalstycke. I. B-n Capdevielle [kapdav^äl], Pierre, fransk tonsättare (f. 1906). Utbildad av bl. a. Vidal och dTndy vid MK i Paris debuterade C. som kompositör 1925. Han är till sin inriktning närmast en romantiker med stark dragning till fantastiska stämningar och till de stora formerna. Verk: Två symfonier (1936 och 43), den symfoniska dikten Les évocations de VAverne (1927), Incantation pour la mort d’une jeune spartiate (1939), uvertyren Le pédant joué samt för recitation, soli, kör och orkester Le procès de Jeanne d’Arc (1941) och La tragédie de Pé-régrinos (1941); kammarmusik; Ronsard sonnets o. a. sånger samt pianostycken. K. R-n Capet [kapä'], Lucien, fransk violinist och tonsättare (1873—1928). C. studerade för Maurin vid MK i Paris, där han från 1907 själv undervisade. Han kon-serterade dels som solist, dels med en av honom 1893 gr. och 1903 rekonstruerad stråkkvartett, Q u a t u o r Capet, som vann högt anseende i hela Europa. Övriga medlemmar voro A. Tourret, H. Casa-desus och L. Hasselmans, senare M. He-witt, H. och Marcel Casadesus samt slutligen M. Hewitt, H. Benoit och C. Delo-belle. Verk: Le rouet, symfoniskt poem, Prélude religieux, Devant la mer för en röst med orkester, 23. Ps. för solo, kör och orkester; 5 stråkkvartetter, Aria för violin, viola och piano; två sonater och 6 etyder för violin och piano. — La technique supérieure de Tarchet (21929). G. B. Capka-Drahlovsky [tja'pka-dra'flåvski], Josef, tjeckisk tonsättare (1848—1926), från 1871 organist och körledare i Prerov (Preren) i n. ö. Mähren. C., som rönt ett visst inflytande från Dvorak, har skrivit 791 792