CERVETTO Cervetto [tjerve'tå], eg. B a s s e v i, G i a c o m o, italiensk violoncellist och tonsättare (omkr. 1682—1783), från 1728 bosatt i London, solovioloncellist och kapellmästare vid Drury Lane Theatre där. Som kompositör skrev C. bl. a. verk för sitt instrument, av vilka några sonater och solostycken ännu spelas. C:s son, violoncellisten och tonsättaren Gia-como (James) C. (omkr. 1747—1837), var även han uppskattad virtuos och företog 1763—70 konsertresor i Europa. C. G. Cervinkovå [tje'rvinkåva], L u d m i 1 a, tjeckisk operasångerska, sopran (f. 1908 29/ü, sedan 1942 anställd vid Nationalteatern i Prag (Praha). Utbildad vid MK i Prag var Ö. anställd vid operorna i Olomouc (Olmütz) 1934—40 och Mo-ravskå Ostrava 1940—43. Hon är även en framstående interpret av modern tjeckisk romanskonst. G. M. Cesari [tfesa/ri], Ga et ano, italiensk musikhistoriker och -kritiker (1870— 1934), urspr. kontrabassist i en italiensk operaorkester, men efter studier för bl. a. Mottl vid MA i München och Sandber-ger vid univ. där lärare i musikhistoria vid Istituto Superiore Alessandro Man-zoni i Milano. C. var 1917—24 bibliotekarie vid Liceo Guiseppe Verdi och verkade även som musikkritiker i Corriere della sera. Han har. också utg. en saml. av Verdis brev, Copialettere di Verdi (1913; tills, m. A. Luzio), samt äldre musik i IM. Skrifter: Die Entstehung des Madrigals im 16. Jahrhundert (diss. 1908; på it. i RMI 1912), L’Orfeo di Claudio Monteverdi... (i RMI 1910), Giorgio Giulini musicista. Ein Beitrag zur Geschichte der Sinfonie in Mailand (1916; på it. i RMI 1917). Sei sonate notturne di G. B. Sam-martini (i RMI s. å.), Musica e musicisti alla Corte Sforzesca (i RMI 1922), Lezioni di storia della musica... (2 bd, 1931—33), Amilcare Pon-chielli nelVarte del suo tempo (1934) m. fl. M. W. Cesi [tJe/si], Beniamino, italiensk pianist (1845—1907). C., som var framstående solist redan i 18-årsåldern, turnerade efter studier vid MK i Neapel och för Thalberg både i och utanför Europa. Åren 1866—85 var han prof, vid MK i Neapel, 1885—91 lärare vid MK i Petersburg, 1894 vid MK i Palermo och från 1895 åter vid MK i Neapel, där han ledde kammarmusikklassen till sin död. Verk: Den lyriska operan Vittor Pisani; över 60 sånger och pianostycken. — Metodo per pianoforte (3 bd). Litt.: A. Longo, B. C. (i L’arte pianistica 1914). Av C:s söner, Napoleon C. (f. 1867 ®/g) och Sigismondo C. (1869—1936), var den förre tonsättare och pianist och framträdde med operor och flera pianoverk, bl. a. en konsert och ett konsertstycke med orkester. Den senare, som var musikpedagog och -skriftställare, grundade 1898 Liceo Musicale i Neapel, utgav arbeten över Schumann och Clementi samt skrev pianots historia, Appunti di storia e lette-ratura del pianoforte och Pontuario di musica (tills, m. E. Marciano). Napoleon C:s dotter, pianisten C e c i 1 i a C. (f. 1903), debuterade vid 6 års ålder och har givit framgångsrika konserter i Italien. G. B-n Cess (ty. Ces, eng. C-flat, fr. Ut bémol, it. Do bemolle), namn på den med ett kromatiskt halvtonsteg sänkta tonen c; grundton till Cess-dur (med 7 b, för h, e, a, d, g, c och f, uppträder vanl. en-harmoniskt förväxlad till H-dur) samt cess-moll (med 10 b; praktiskt obruklig). C e s s e s s (ty. Ceses, eng. C-doubleflat, fr. Ut double-bémol, it. Do doppio bemolle), namn på den med två kromatiska halvtonsteg sänkta tonen c. I. B-n Cesti [t/e'sti], M a r c’ Antonio, italiensk tonsättare (1623—69), vid sidan av Cavalli den främste venetianske operamästaren efter Monteverdi. Cesti var som ung franciskanmunk i Arezzo. Efter studier för Abbatini och Carissimi i Rom 1640—45 och en tjänstgöring som kapellmästare vid domen i Volterra 1645—48 anställdes han 1650 vid mediceernas hov i Florens, varefter han 1651 blev kapellmästare vid ärkehertig Ferdinand Carls kapell i Innsbruck, där han kvar-stannade 12 år. Enl. andra uppgifter skulle han 1659—62 tillhört det påvliga kapellet i Rom som tenorsångare. Sin sista officiella anställning erhöll Cesti i Wien, där han 1666—69 var v. hovkapellmästare. Som operakompositör fäste Cesti uppmärksamheten på sig genom operorna Argia (1655) och Parvum (s. å.), båda komponerade för den svenska drottningen Kristinas mottagande i Innsbruck. Sin berömmelse grundläde han genom La Dori (1661, Wien 1664), som höll sig kvar på scenen till början av 1700-talet. Men till hans rykte hos samtiden och eftervärlden bidrog i än högre grad den för Wien skrivna operan II pomo d’oro (1667), som sattes i scen, med sagolik prakt. Cesti har komponerat över 100 operor, och i de ovannämnda och 8 andra till vår tid bevarade framstår han som en artistiskt raffinerad 847 848