CHACONNE musiker av utpräglat vek lyimesläggning. Den stora dramatiska linjen låg inte för honom, men i konsten att återge de mjuka tonfallen och få fram de små valörerna i känsloregistret excellerade han som få samtida kompositörer. Som melodiker saknade han heller icke brio och var f. ö. särskilt kvickögd att uppfatta det komiska. Cesti framträdde också i kantaten och förebådade genom att använda d a c a p o-a r i a n i viss mån den neapolitanska 1700-talsoperan. Verk (utom nämnda): Operorna L’Orontea (Venedig 1649), Cesare amante (Venedig 1651), Semiramide (Wien 1657), La magnanimitä d’Alessandro (Wien s. å.) m. fl.; kantater, ma-drigaler och sånger. — Nytr.: La Dori delvis utg. av R. Eitner i PÄM 12, Il pomo d’oro utg. av G. Adler i DTÖ 3:2 och 4:2, en aria ur Argia i SchGMB; solokantater i H. Riemann, Kan-tatenfrühling (1912), F. Vatielli, Antiche cantate d’amore (1920) och AdHM, vardera innehållande ett verk. Litt.: H. Kretzschmar, Die venetianische Oper und die Werke Cavallis und C:s (i VJ 1892); E. Wellesz, Zwei Studien zur Geschichte der Oper im 17. Jahrh. (i SIMG 1913/14); F. Coradini, P. A. C. (5 agosto 1623—14 ottobre 1669). Nuove notizie biografiche (i RMI 1923); A. Sandberger, Drottning Kristinas förhållande till italiensk opera och musik, särskilt till M. A. C. (i STM 1925); P. Nettl, Ein verschollenes Tournierballett von M. A. C. (i ZMW 1925/26); A. Tessier, L’Orontée de Lorenzani et 1’Ororitea du Padre C. (i RM 1927/28). E.S-m Cesu'r, lat. caesu'ra, insnitt, en från metriken hämtad term, som i musikanalys fått beteckna ett kort, pausartat avbrott vid fras- el. motivgränser för att förtydliga den musikaliska »andhämtningen» el. fraseringen. De två gränstonerna närmast omkring c. bilda vad man kallat ett »dött» intervall. — En brukbar svensk term för c. är insnitt. Jämförande art.: Metrik. I. B-n Cetti [t/e'tti, da. uttal: se'tti], Giovanni Battista, dansk operasångare, baryton, av italiensk börd (1794—1858), genomgick Hofteatrets elevskola i Köpenhamn och väckte snart uppmärksamhet genom sin vackra stämma och sin dramatiska talang. Under åren 1819—45 tillhörde han Det kgl. Teater i Köpenhamn som en av dess bästa sångkrafter. Roller: Figaro i Figaros bröllop, Robert i Jo-conde, Rodolphe i De begge talismanerne, Figaro i Barberaren i Sevilla o. a. Sch. C. f., förk. för cantus firmus (->Cantus). Chabrier [fabrie/], Alexis Emmanuel, fransk tonsättare (1841—94), bekant för sina färgstarka, av Wagner influerade orkester- och scenverk, bland vilka främst märkas orkesterrapsodin Espana (1883) och operan Gwendoline (1886). Chabrier började sin bana med juridiska studier och tjänstgjorde 1861—80 i inrikesministeriet men tog avsked för att helt ägna sig åt musiken. Han studerade nu för E. Wolff (piano) och tog några lektioner i komposition för T. A. E. Semet och A. Hignard men var i huvudsak autodidakt. Ären 1884 —85 var han körrepetitör åt Lamoureux, som även framförde hans första mogna verk, kör-scenen La Sulamite (1885). Den egentliga debuten hade skett några år tidigare, då operorna L’étoile (1877) och L’édu-cation manquèe (1879) gåvos i Paris. Framgången var måttlig, och som regel hade Chabrier föga lycka med sina sceniska verk. Stilistiskt kan Chabrier betecknas som en vapendragare för Wagner och dennes reformer, vilka han mest konsekvent tillämpade i Gwendoline. Hans läggning var emellertid mer lyrisk än dramatisk; därjämte var han i besittning av en rik fond av humor, tydligast märkbar i hans sånger, t. ex. Bollade des gros dindons. I sina bästa arbeten, Espana och operan Le roi malgré lui (1887), visar han sig som en originell, självständig tonsättare, vilken utövat starkt inflytande på den unga franska musiken. Scenverk: Operorna L’étoile (Paris 1877), L’éducation manquée (Paris 1879), Gwendoline (Bryssel 1886), Le roi malgré lui (Paris 1887; bearb. version av A. Carré, Paris 1929) och Briséis (Paris 1899; ofullb.). Orkesterverk: Espana, rapsodi (1883), Suite pastorale, Habanera, Marche francaise och Marche joyeuse (alla 1888). Körverk: La Sulamite, scen för mezzosopran, damkör och orkester (1885) och Ode å la mu-sique för damkör och orkester (1890). Sånger, pianostycken (bl. a. Pièces pitto-resques, 18'80) m. m. Litt.: R. Martineau, E. C. (1912); J. Desay-mard, C. d’après ses lettres (1934); A. Cortot, L’oeuvre pianistique de E. C. (i RM 1926); J. G. Prod’homme, C. in his letters (i MQ 1935). G. P. Chaconne [Jakå'n], fr., (it. ciaco'na). 1. Chaconne är ett av namnen på den under barocken flitigt odlade instrumentala variationsform, som bygger på en basso ->ostinato el. en given ackordföljd i långsam tretakt och i regel blott omfattande ca 8 takter. 849 850