CHADWICK Chaconnen brukar i regel betraktas som identisk med passacaglian. Barockens tonsättare ha också använt dessa termer omväxlande, utan någon klarare gränsdragning. Men nyare forskning har förordat en i varje fall ur pedagogisk synpunkt klarläggande distinktion, som går ut på, att man till passaca-glians typ bör föra sådana variationsverk, som bygga på en klar basso ostinato, i regel helt förlagd till basstämman, medan man till cha-connens typ bör föra sådana som väsentligen bygga på en viss ackordföljd. Till den förra kategorin skulle i så fall räknas exempelvis Bachs passacaglia för orgel men också Buxte-hudes chaconner, till den senare Bachs cha-conne för soloviolin men också sådana verk som Beethovens 32 variationer för piano och finalen i Brahms’ fjärde symfoni. Redan hos Cervantes nämnas omkring år 1600 sida vid sida namnen chaconne, folia och »zarabanda». Chaconnen är också rytmiskt starkt besläktad med sarabanden, och dess ursprung torde kunna föras tillbaka på dans-former, brukliga under 1500-talet i de spanska och portugisiska kolonierna i Central- och Sydamerika. I 1600-talets instrumentalmusik uppträda termerna chaconne och passacaglia mycket tidigt. Hos Frescobaldi äro båda t. ex. sammanställda i titeln Toccate ... Partite di diverse Arie e Corrente, Balletti, Ciaccone, Passa-chagli från 1614/15. Chaconne-ostinatot användes flitigt av såväl tidens italienska instrumentalkompositörer, ss. T. Merula 1637, som dess operakompositörer, ss. Monteverdi, och flera av den sena 1600-talsoperans ledande mästare med Lully i spetsen baserade gärna hela scener med soli och körer på chaconnens princip. Den moderna musiken har i sina medvetna anknytningar till äldre musik också åstadkommit en renässans för chaconne och passacaglia. Jämförande art.: Folia, Passacaglia, Variation. I. B-n 2. Sällskapsdans i långsam 3/4-takt med accent på andra taktdelen och rik figuration. Som gruppdans avbröts den då och då av ett solo el. en pas de deux. Chaconnen el. c h a c o'n a n härstammar från Mellanamerika och överfördes därifrån till Europa av spanska resenärer. I sin ursprungliga form oförblommerat erotisk blev den för europeiskt salongsbruk något »censurerad» men bibehöll dock en lidelsefull karaktär. K. R-n Chadwick [tjä'd°ik], George White-field, amerikansk tonsättare (1854—1931), en av USA:s främsta kompositörer. Hans verk anslå övervägande klassicistiskt-romantiska tonfall, och till hans främsta arbeten räknas uvertyren Rip van Winkle (1879) samt kammarmusiken. Chadwick var även verksam som lärare vid musikaliska läroanstalter, bl. a. dir. för New 851 England Conservatory i Boston 1897— 1931, och en ofta anlitad dirigent vid inhemska musikfestspel. Chadwick studerade vid New England Conservatory och 1877—79 vid MK i Leipzig (Ja-dassohn) samt för Haupt i Berlin och Rhein-berger i München. År 1880 slog han sig ned i Boston, där han blev organist vid South Con-gregational Church och 1882 lärare i musikteori och instrumentation vid New England Conservatory. Som dirigent verkade han 1889— 99 vid Springfield Festivals och 1897—1901 vid Worcester Festivals och var dessutom ledare för musikskolorna i båda dessa städer. Som tonsättare var han tämligen produktiv med arbeten inom alla kompositionsgrenar. Fakturen visar gedigen kunnighet, och det humoristiska draget är mycket framträdande i hans verk. — Hedersdiplom vid Yale-univ. 1897 och vid Tufts College 1905; Academy of Arts and Letters’ stora guldmedalj 1928. — Bild sp. 854. Scenisk musik: De komiska operorna The quiet lodging (Boston 1892) och Tabasco (1893; Boston 1894), det lyriska dramat Judith (1900— 01; Worcester 1901), operetten Love’s sacrifice samt skådespelsmusik till Everywoman (New York 1911). Verk för orkester: 3 symfonier: C-dur, B-dur (1886) och F-dur (1894), sinfonietta D-dur (1904), de symfoniska dikterna Cleopatra (1905) och Angel of death (1919), 7 uvertyrer: Rip van Winkle (1879), Thalia (1883), The miller’s daughter, Melpomene (1887), Adonais (1900), Euterpe (1904) och Anniversary overture (1922), Symphonic sketches, svit (1907), Suite sympho-nique (1910), Tom O’Shanter, symfonisk ballad (1911), Aphrodite, symfonisk fantasi (1912), serenad F-dur för stråkorkester; tema, variationer och fuga för orgel och orkester (1908) o. a. Verk för kör och orkester: Dedication ode (1886), Lovely Rosabelle, ballad (1889), The pilgrims (1891), Ode for the opening of the Chicago World’s fair (1892; med piano), Phoenix expirans (s. å.), Ecce jam noctis (1897), Noèl (1908), kantater, kyrkliga körverk, a cap.-körer m. m. Kammarmusik: 5 stråkkvartetter: g-moll, C-dur, D-dur, e-moll och d-moll; pianokvintett (1888), violin- och violoncellkompositioner. Vidare omkr. 100 solosånger, orgelstycken och talrika pianokompositioner. Skrifter: Harmony, a course of study (1897; 21922), Key to the textbook on harmony (1902). Medred. av A book' of choruses for high schools and choral societies (1923). Litt.: C. Engel, G. W. C. (i MQ 1924; med verkfört.); A. L. Langley, C. and the New England Conservatory (i MQ 1935). F. H. T. Chailley [ Jäje:'], Jac q u e s, fransk tonsättare (f. 1910). Elev av bl. a. Nadia Boulanger och Delvincourt i Paris har C. även studerat musikhistoria vid Sor- 852