chambonnières Chamberlain hade redan 1892 med Das Drama Richard Wagners gått i bräschen för Wagners sak, och med Richard Wagner (1896), hans huvudverk, lämnade han en djuplodande, psykologiskt fin studie för den djupare förståelsen av Wagners idévärld. Efter att 1908 ingått äktenskap med Wagners dotter Eva (1868—1942) slog han sig följande år ned i Bayreuth, ägnande sig åt dess sak och ett omfattande skrift-ställarskap. Skrifter: Das Drama Richard Wagners (1892; 61921; fr. uppl. 1894; eng. uppl. 1915), R. Wag-ner, Echte Briefe an F. Praeger (1894; 21908), Richard Wagner (1896; 101940; eng. uppl. 1897; fr. uppl. 1899), 1876—1896. Die ersten 20 Jahre der Bayreuther Bühnenfestspiele (1896), Die Grundlagen des 19. Jahrhunderts (1899; 261940; eng. uppl. av Redesdale 1910), Parsifal-Märchen (1900; «1923; sv. uppl. 1916), Worte Christi (1901; 81924; sv. uppl. 1902), Immanuel Kant (1905; 51938), Goethe (1912; 81936), o. a., ett flertal politiska skrifter samt den självbiografiska Le-benswege meines Denkens (1919; 21922). Han utgav även sina Briefe (2 bd, 1928). Litt.: L. von Schroeder, H. S. C. (1918); Anna Chamberlain, Meine Erinnerungen an H. S. C. (1923). G.P. Chambonnières [Jaijbån^/r], Jacques Champion, kallad Champion de Chambonnières, fransk clavecinist och tonsättare (omkr. 1602—72), en av den franska clavecinmusikens första stora företrädare och son till hovorganisten och hovklavecinisten hos Ludvig XIII, Jaques Champion (omkr. 1555— omkr. 1640). Härstammande från en gammal fransk musikersläkt, Champion, blev C. efter faderns död dennes efterträdare vid hovet i Paris och utövade tillika en omfattande och betydande lärargärning. Bland hans elever märkas L. Couperin, Cambert, Lebègue och d’Anglebert. Som tonsättare — i sina verk influerad av samtida lutteknik — påverkade C. ej endast sina landsmän ss. F. Couperin utan även representanter för den tyska klavermusiken, t. ex. Froberger. Av historisk betydelse för kännedomen om samtida utförandepraxis betr, orna-mentiken är hans Pièces de Clavessin (2 böcker, 1670). En samlingsutgåva av C:s verk har utg. dels 1911 av H. Quittard och dels 1925 av P. Brunold och A. Tessier. Litt.: H. Quittard, Un claveciniste frangais du 17e siècle: J. C. de C. (i Tribune de S:t Gervais 1901); A. Pirro, Les clavecinistes (1925). F. L-g Chaminade [Jamina'd], C é c i 1 e Louise Stephanie, fransk tonsättare och pianist (1857—1944; enl. annan uppgift f. 1861), vars omkr. 200 pianostycken samt sånger av viss salongsmässig prägel på sin tid vunno stor popularitet. Hon var elev av Godard och företog från 1875 talrika konsertresor. Verk: »Balettsymfonin» Callirhoè (Marseille 1888); en concertino för flöjt och orkester, ett konsertstycke för piano och orkester o. a. orkesterverk. Å. V. Chamlee [tjä'mli], M a r i o, amerikansk operasångare, tenor (f. 189 2 29/B). Efter studier vid Univ. of Southern California i Los Angeles, där han även erhöll sin sångliga utbildning, debuterade C. 1920 på Metropolitan som Cavaradossi i Tosca, vilken scen han sedan tillhörde 1920—28 och 1935—39. Han har även uppträtt på operascener i Europa, ss. Paris, Wien och Prag (Praha) samt framträtt som konsertsångare. Roller: Greve Almaviva i Barberaren i Sevilla, Alfredo i La traviata, hertigen i Rigo-letto, Faust i Mefistofeles, Rodolphe i Bohème, Pinkerton i Madame Butterfly, Turiddo i Ca-valleria rusticana, titelr. i Faust och Marouf m. fl. G. M. Champion -^Chambonnières. Chanot [fanå:'], fransk violinbyggar-familj, verksam i Frankrike på 1800-talet och i England på 1800- och 1900-talen. Som familjens främsta representant räknas Georges Chanot (1801—83), son till violinbyggaren Joseph C. (d. omkr. 1830), verksam i Mirecourt i departementet Vosges, och bror till mariningenjören Francis C. (1787 —1823; enl. annan uppgift f. 1788), vilken senare utförde för violinbyggeriet värdefulla akustiska experiment. Georges, som är en av de mest glänsande företrädarna för den franska skolan under 1800-talet, byggde sina violiner efter Stradivaris och Guarneris modeller. Utbildad av fadern kom han 1819 till Paris, där han 1823 grundade en egen rörelse. Är 1872 övertogs den av svärsonen Joseph Maria Chardon (f. 1843). Georges son, Georges Chanot (1830— 93), var elev av fadern och kom 1851 till London, där han 1858 el. 59 grundade en egen verkstad och vann anseende som en av de bästa London-violinbyggarna under 1800-talet. Av hans söner övertog Joseph Anthony (f. 1865) faderns rörelse 1895, medan den äldste sonen, Georges Adolphus (f. 1855), öppnade eget violinbyggeri i Manchester 1879. G. M. Chanson [Jarjså7n], fr. Namnet förknippas i våra dagar närmast med en kort strofisk sång av spirituell, känslofull, frivol el. satirisk karaktär i elegant 855 856