CHANT utformning. Liksom lied och visa är chanson kanske mer ett litterärt begrepp än ett musikaliskt och har genom tiderna använts om vitt skilda ting, folkvisa (chanson populaire), sällskapsvisor och flerstämmiga kompositioner, framför allt med fransk text el. franska stildrag. Hos trubadurerna användes c a n z o el. c a n-s o för obeledsagade solosånger, som i formellt avseende stämma överens med ballade i trovère-diktningen och bar i minnesångslyri-ken, medan trovèrerna med chanson närmast avsågo korta genomkomponerade visor motsvarande trubadurernas ->vers. Med hänsyn till innehållet skiljer man mellan chanson de geste, chanson de toile, chanson de c o u r t. Sångerna ha bevarats i vackert illuminerade handskrifter, chansonniers, av vilka de viktigaste i senare tid utgivits i faksimil. På 1300-talet komponerade G. de Machaut o. a. flerstämmiga chansons. Den rytmiskt komplicerade och kontrapunktiskt invecklade fak-turen hos ars nova förenklas i den burgun-diska skolan, hos G. Dufay och G. Binchois, till en lugn trestämmig sats. Övergången från medeltid till renässans visar sig i frigörelsen från beroendet av kyrkliga melodier. En del chansons från 1400-talet, bl. a. den omtyckta L’homme armé, ha ss. cantus firmus inarbetats i motetter och mässor. Dufay och Binchois, ävensom J. Obrecht och J. Okeghem, hade skrivit trestämmig chanson och låtit melodin dominera över texten. Deras efterföljare använda fyrstämmig sats med fri imitation och lägga större vikt vid textens tolkning. Den flerstämmiga chansonens glanstid inle-des av Josquin des Prez och P. de la Rue vid övergången till 1500-talet. Strävan efter tydlig deklamation av dikten drar med sig avslipning av satsen i riktning mot homofoni och klart avgränsade avsnitt, som ofta upprepas inom storformen. Tematiken uppvisar tidigt varianter av den enkla form, som övertages av den instrumentala canzonan: l Hos C. Jannequin, som hör till en senare generation, utvecklas chansonen till programmusik. De texter man använder få ett nationellt franskt kynne, och detta ger upphov till beteckningen »fransk chanson». O. dei Petrucci hade från 1501 utg. flerstämmiga chansons av trycket och åren 1539—49 tryckte P. Attaignant 35 volymer chansons. Dessutom arrangerades talrika kompositioner av Jannequin, T. Crec-quillon, J. Clemens non Papa m. fl. som can-zoni i tabulatur för luta och orgel. Som flerstämmig komposition försvinner chanson i början av 1600-talet, men beteckningen lever kvar som chanson å danser och chanson å boire vid sidan av höviska, enstämmiga airs de cour i de av Ballard 1627—54 utg. samlingarna Airs sérieux et ä boire. I den omfattande vislitteraturen på 1600—1700-talet, som under växlande karakteriserande titlar utövar ett stimulerande inflytande på lied och svensk visa, närmast Bellman, användes chanson huvudsakligen om politisk och satirisk visa. Termens litterära och generella innebörd belyses av J. J. Rousseaus definition i Dictionnaire de musique (1768). I inskränkt bemärkelse användes chanson in på 1900-talet om den från kaféerna till kabaréer överflyttade visan el. kupletten. Källor: Harmonice musices odhecaton A, utg. 1501 av O. dei Petrucci (nytr. 1942 av Helen Hewitt); La clé du Caveau (41848; ca 2 350 melodier); Der Copenhagener Chansonnier, utg. 1927 av K. Jeppesen; Les chansonniers des troubadours et des trouvères (4 bd, 1927—38). Litt.: J. Tiersot, Histoire de la chanson populaire en France (1889); T. Gérold, L’art du chant en France en 17e siècle (1921); D. von Bartha, Probleme der Chansongeschichte im 16. Jahrhundert (i ZMW 1930/31). Å. V. Chanson de geste [Jai)så'ij dö gäst] kallades den medeltida franska episka dikten, skildrande olika hjältefigurers öden och dåd. Dessa dikter, omfattande många tusen textrader, föredrogos på en kort melodi, som upprepades gång på gång. Varje textavsnitt på 20—50 rader behandlades därvid som en enhet, så att varje rad försågs med ett halvslut, utom den sista som erhöll helslut (aaaa...b). Det enda till våra dagar bevarade exemplet finns i Adam de la Hales sångspel Le jeu de Robin et de Marion (från omkr. 1285): Litt.: F. Gennrich, Der musikalische Vortrag der altfranzösischen C.... (1923); R. de Cam-brai, Chansons de geste du 12e siècle (1932). I.B-n Chant [t/a:nt], eng., sång, anglosach-sisk benämning på unison, liturgisk sång utan ackompanjemang och i fri rytm, ss. i orientaliska och exotiska kulturkretsar. Vanl. hänföres termen till de kristna kyrkornas liturgiska musik. Jfr Gregoriansk sång, avd. Historia. 857 858