CHARPENTIER, M.-A. nummer både i Frankrike och utlandet. I det följande skrev han sånger till ackompanjemang av orkester el. piano ss. Poèmes chantées (1894), Les fleurs du mal (1895) o. a. men lät internationellt först tala om sig, sedan hans opera Louise med stor framgång uppförts i Paris. Charpentier hade själv skrivit texten och betecknade verket som en »roman musical». Musikaliskt visade han sig som en fin psykologisk men ibland även något torr och omständlig skildrare av fattigmans-livet i en storstad. Ope ran äger likväl några lyriska högspänningsmoment, som släta över intrycket av musikalisk prosa i andra scener. Karakteristiken liksom behandlingen av sångstämmorna och orkestern äro av hög klass, om än orkestreringen icke kan frånkännas en viss monotoni. Med en fortsättning på Louise, operan Julien (Paris 1913), skördade han blott en måttlig lokal framgång, och Julien är i själva verket endast en mycket förgrovad upprepning av Louise. Charpentier, som tidigt varit socialt intresserad, grundade 1902 L’o euvre de Mimi P i n s o n, en organisation med uppgift att bereda arbetande kvinnor ökade möjligheter att deltaga i konstnärlig verksamhet. — LMA 1924. Verk (utom nämnda): Baletten Impressions dTtalie (Paris 1913; efter orkestersviten med samma namn); Napoli symfonisk dikt (1891), La vie du poète »symfoni-drama» för soli, kör och orkester (1892; begagnad i musiken till Julien), Fète du courronnement de la Muse (1898; delvis begagnad i musiken till Louise); för en röst och orkester: Impressions fausses (1895) och Sérénade å Watteau (1896); solosånger m. m. Litt.: O. Séré, G. C. (i förf:s Musiciens fran-cais d’aujourd’hui (21911); A. Himonet, Louise de G. C. Étude historique et critique, analyse musicale (1922); M. Delmas, G. C. et le lyrisme fran^ais (1931); O. D. Hoover, G. C. (i MQ 1939); E. Vigolo, »Louise». Un romanzo musicale (i LRM 1948). E. S-m Charpentier [JarparjUe:'], M a r c - A n-t o i n e, fransk tonsättare (1634—1704), vid sidan av M. R. de Lalande Frankrikes främste kyrkokompositör under 1600-talet. Tillika med Lully var han även en av sin tids mest begåvade franska dramatiska tonsättare, vars opera Médée (Paris 1693) anvisar nya vägar inom genren både genom sin omsorgsfulla ut arbetning och genom sin förnämliga musikaliska kvalitet. Charpentier var elev av Carissimi i Rom, som han sedan alltid beundrade och sökte efterlikna. Efter återkomsten från Italien inträdde han som kapellmästare hos olika furstliga personer i Paris och samarbetade en tid även med Molière vid Théåtre-Fran<;ais. Omkr. 1684 lämnade han sin musikdramatiska verksamhet för att helt ägna sig åt kyrkomusik, tog anställning som kapellmästare vid jesuitkollegiet i Paris och efterträdde slutligen 1698 F. Chape-ron som kapellmästare vid Sainte Chapelle därstädes. Charpentiers första tid i den franska huvudstaden ägnades främst operan. Trots Lullys stora inflytande uppmärksammades hans scenverk, som av många t. o. m. ansågos vittna om större kultur och kunnande än den förres, och Médée bedömdes allmänt som det bästa operaverk som framförts i Paris efter Lullys död sex år tidigare. Charpentiers operor utmärkas av en fin blick för musikalisk deklamation och av en rik melodisk uppfinning, om än deras stil är föga enhetlig — inflytanden från Lully och Carissimi stå ofta sida vid sida med galanta danser och italienska folkvisor. Inom kyrkomusiken, som upptog de senare åren av hans liv, rör sig Charpentier friare och mer stilsäkert om än alltjämt i anslutning till Carissimis oratorier. Högst nådde han med sina kantater och oratorier, av Charpentier stundom kallade »histoires sacrées», bland vilka kan nämnas Le reniement de St. Pierre. Men även hans talrika mässor, psalmer o. a. kyrkliga verk visa hans utpräglade begåvning för detta slags tonkonst. Huvuddelen av Charpentiers arbeten befinna sig i ms. i de stora Parisbiblioteken; tryckta blevo endast Airs de la comédie de Circé (1676), Médée (1694), Mötets mélez de symphonie (1709), vartill komma Airs sérieux et å boire för sång med och utan b. c., vilka ingingo i samtida ariesamlingar. I nytryck föreligga musiken till Le malade imaginaire (utg. av C. Saint-Saens), »pastoralen» La couronne de fleurs (utg. av H. Büsser 1907), 2 concerts spirituels (bearb. av C. Bordes och utg. av Schola Cantorum i Paris) samt kyrkomusik i Musique d’église des 17e et 18e siècles (utg. av C. Pineau). Verk: Omkr. 17 operor, bl. a. Les amours d’Acis et Galatée (Paris 1678), Médée (Paris 1693), Philomèle, samt talrika »pastoraler» och inlägg i skådespel; 8 å 10 mässor (2—8-st.), en mässa för 4 körer, rekviem, Magnificat, Te Deum, över 30 psalmer, motetter, »tragédies spirituelles» avsedda för framförande i jesuitkollegiet; sånger med och utan b. c. etc. Litt.: H. Quittard, Notes sur un ouvrage inédit de M.-A. C. (i ZIMG 1905); M. Brenet, Les musiciens de la Sainte Chapelle du Palais (1910); L. de La Laurencie, Un opéra inédit de M.-A. C. La descente d’Orfée (i RdM 1929); 861 862