CHERUBINI blev han genom ingripande av den regerande storhertigen, senare kej-sar Leopold II, 1777 elev till den berömde G. Sarti i Venedig, som invigde honom i den stränga stilens hemligheter och den italienska operans teknik. Vid tjugo år var Cherubini redan en färdig mästare och debuterade för scenen med musikdramat Quinto Fabio (Ales-sandria della Paglia 1780; omarb. och uppförd i Rom 1783). Fem följande operor under loppet av två år skaffade honom anseende även i utlandet; han engagerades 1784 till London och var t. o. m. ett år (1785) engelsk hovkompositör, innan han 1786 åter lämnade England för att 1788 på allvar slå sig ned i Paris. Tonsättarens rättframma, något kärva personlighet lade ibland hinder i vägen för hans borgerliga karriär och ställde honom tidvis oförtjänt i skuggan av andra. Är 1795 kallades han som inspektör för det nygrundade konservatoriet, men då han snart föll i onåd hos kejsar Napoleon blev hans ställning stundom bekymmersam. En rehabilitering erhöll han 1806 genom Wienoperans inbjudan att komponera en opera, Faniska, som där hade stormande framgång. Efter restaurationen togs emellertid Cherubinis lärarbegåvning alltmer i anspråk, främst i konservatoriets tjänst. En av honom utg. lärokurs i kontrapunkt, Cours de contre-point et de la fugue (1835; ty. uppl. av Stöpel redan 1830; sista ty. ed. av R. Heu-berger 1911; eng. uppl. av J. A. Hamilton 1837 och C. Clarke 1854), har — trol. med orätt — angivits som en av F. Halévy gjord sammanställning av Cherubinis muntligt meddelade undervisning. Cherubinis huvudintresse var ända upp till femtioårsåldern inriktat på operan, och Paris lockade honom just som teaterstad. Minnet av Gluck var där ännu levande, när Démophoon, Cherubinis första opera för Paris, uppfördes på Stora operan därstädes 1788, och Gluck går också delvis igen i musiken. Den bristande samklangen mellan Cherubinis flödande melodik och Marmontels uppstyltade text föranledde emellertid ett fiasko, och Stora operan upplät sedan mycket ovilligt sina portar för hans senare operor. I det följande fann han sin egen stil och form med bl. a. Lodoiska (1791), Médée (1797) och framför allt Les deux journées (1800), hans främsta mästerverk. Den sistnämnda operans stora framgång även i utlandet jämnade vägen till Stora operan, där Anacréon, ou l’a- Luigi Cherubini. Efter teckning av J. A. D. Ingres 1830. mour fugitif och baletten Achille ä Scyros uppfördes 1803 resp. 1804, denna gång utan framgång. Monumentalitet, adel och skönhet höra till karaktärsdragen i denna musik, som av Haydn, Beethoven, Weber och många andra samtida kompositörer sattes så högt, men som — frånsett Vattendragarens framgång och en övergående förtjusning för Lodoiska — däremot lämnade den franska publiken på det hela taget ganska oberörd. Slagordet, att Cherubini offrade dramat för musiken, äger i stort sett sin giltighet. Få ha visserligen som han förmått att i ensemble och finaler förläna en sådan hög arkitektonisk resning åt samspelet mellan sång och orkester, Men med all denna konstfärdighet saknade han ofta blick för vad som gjorde sig på scenen och svävade ibland själv him-melshögt i det blå över sina figurer nere vid rampen. Cherubinis framgångar särskilt i Tyskland, där hans operor höllo sig längst kvar, sammanhängde också med en musikalisk uppskattning vid sidan av det rent dramatiska. En egenhet för hans verk är att han även i de 873 874