CIMARRO Cimarosa, som var bördig från Aversa i trakten av Neapel, fick sin första utbildning i ett minoritkloster vid staden. Hans ovanliga begåvning uppmärksammades snart, och 1761 erhöll han en friplats vid Conservatorio di S. Maria di Loreto i Neapel, där han bl. a. hade Sacchini och Piccini som lärare. Efter att 1772 ha avslutat sin konservatorie-utbildning debuterade Cimarosa som operakompositör s. å. med buffan Le stravaganze del conte på Tea tro de’ Fiorentini i Neapel. Redan hans andra opera, La finta parigina (Neapel 1773) blev en succé, och nu följde nya scenverk tätt efter varandra. Med den komiska operan L’italiana in Londra (Rom 1780; Sthlm 1795) vann han stor framgång och blev nu känd även i utlandet. Själv höll han sig kvar i Italien, växlande uppehållsort mellan Rom och Neapel, och mognade snart till en buffans mästare, som av samtiden ställdes i paritet med den beundrade Paisiello. I Giannina e Bernardone (Venedig 1781; Sthlm 1786), ett av hans mera kända ungdomsverk, visade han sig också kunna teckna karaktärer och lyckades t. o. m. få in några passionerade undertoner mitt uppe i handlingens tokroliga upptåg. Cimarosa framträdde ibland även i musikdramat, och fastän han knappast låg för det tragiska i egentlig mening, skördade han också i denna genre framgångar med verk som Caio Mario (Rom 1780), La vergine del sole (Petersburg 1788), Gli Orazi e i Curiazi (Venedig 1796) m. fl. När Paisiello 1785 drog sig tillbaka från Petersburg gjordes ivriga bemödanden att få Cimarosa till hans efterträdare som rysk hovkompositör. Cimarosa accepterade slutligen anbudet och anträdde 1787 färden dit, som för honom blev ett sannskyldigt triumftåg. Under sina tre år i den ryska huvudstaden skrev han tre operor och dessutom även kyrkomusik. Då Katarina II hade föga sinne för hans körverk, ersattes han på sin post 1792 av Sarti. På återvägen hem stannade han i Wien, dit kan kallats av kejsar Leopold II för att efterträda Sa-lieri som hovkapellmästare. Här fullbordade och framförde han sitt mästerverk, Il matrimonio segreto, det arbete som framför andra bragt hans namn till eftervärlden. Operan gjorde oerhörd lycka, och kejsaren beordrade själv att föreställningen skulle givas i repris redan första aftonen. Då Leopold II s. å. avled, återinsattes Salieri i sin tidigare befattning, och Cimarosa återvände 1793 till Italien. Sina sista år tillbringade han i hemlandet. År 1799 deltog Cimarosa aktivt i en resning mot fransmännen vid deras inträngande i Neapel, fängslades därför och dömdes till döden. Domen ändrades till landsförvisning, och Cimarosa begav sig till Venedig, där han emellertid hastigt avled 1801. Ett rykte att han förgiftats på anstiftan av drottning Caroline av Neapel anses efter en kort därefter företagen vetenskaplig undersökning vara utan grund. Samtiden beundrade i Cimarosas musik det livliga, kvicka och eleganta men lika mycket och kanske än mer den regelbundna, sublima skönheten i hans melodier. För den franske författaren Stendahl gällde några ställen i Il matrimonio segreto t. o. m. som det skönaste av all musik. Men redan några år efter Cimarosas död hade smaken förändrats. Rossini framträdde och tog med sin musik död icke blott på Cimarosa utan på hela den italienska 1700-talsbuffan. Cimarosas segertåg var dock ingalunda betingat enbart av tidsläget. I sina bästa verk kan han i kvickhet, gratie och melodiskönhet taga upp tävlan med Mozart, om han än icke besitter dennes genomträngande förmåga att teckna levande karaktärer. Formell säkerhet och balans liksom en flödande melodisk inspiration prägla dock hans skapelser, framför allt dem som röra sig inom hans egentliga område, den komiska operan. Scenisk musik: Le stravaganze del conte (Neapel 1772), La finta parigina (Neapel 1773), Il fanatico per gli antichi romani (Neapel 1777), L’italiana in Londra (Rom 1780; Italienskan i London, Sthlm 1795), Caio Mario (Rom 1780), Il pittore parigino (Rom 1781), Giannina e Bernardone (Venedig 1781; Sthlm 1786), Il convito (Venedig 1781), La ballerina amante (Neapel 1782), Olimpiade (Vicenza 1784), Artaserse (Turin 1784), L’impresario in angustie (Neapel 1786; Teaterdirektören, Sthlm 1799), La vergine del sole (Petersburg 1788), Cleopatra (Petersburg 1789), Il matrimonio segreto (Wien 1792; Det hemliga äktenskapet, Sthlm 1800), Le astu-zie femminili (Neapel 1794), Penelope (Neapel 1795), Gli Orazi e i Curiazi (Venedig 1796), Ar-temisia (Venedig 1801) o. a. Övriga verk: Oratorierna Assalonne (1779), Giuditta (1779—81) och II sacrifizio d’Abramo (1786); flera mässor, 2 rekviem (däribland ett i g-moll, 1787), kantater, motetter, psalmer m. fl. vokalverk; Concerto per due flauti tra-versi med orkester, G-dur (1793), 32 sonater för cembalo (utg. av F. Boghen, 3 bd, 1926) m. m. Litt.: P. Cambiasi, Notizie sulla vita e sulle opera di D. C. (1900—01); Maria S. Trevisan, Nel primo centenario di D. C. (1901); F. Poli-doro, La vita e 1’opera di D. C. (i Atti dell’-Accademia Pontaniana, 1902); A. Bonaventura, C. (i La riforma musicale 1915); A. della Corte, L’opera comica italiana nel ’700 (2 bd, 1923); R. Vitale, D. C. La vita e le opere (1929); G. Biamonti, Il matrimonio segreto (1930); A. della Corte, D. C. (1936); Maria Tibaldi Chiesa, C. e il suo tempo (1939). E. S-m Cimarro [tpma^rå], P i e r o, italiensk dansör och koreograf (f. 1899). Efter studier för Cecchetti i Milano och Kniaseff i Paris turnerade C. med egen balettrupp runt Europa och även i Egypten och Indien. Vid 1935 års internationella dans- 905 906