CLAIRON belsträngar. — Bellman begagnade både ci-thrinchen och cister som ackompanjemangs-instrument. D. F. Cithri'nchen ^-Cister. Citole, det medeltida namnet på ->cister. Cittra (ty. Zither). 1. Ett folkligt instrument, som leder sitt ursprung från monokordet och från primitiva typer av skiftande utseende och namn: sv. hum-m e 1, da. humle, no. 1 a n g e 1 e i k, ty. Scheitholt, holl. hommel, n o o r d-sche balk, fr. épinette des V o s-g e s, b ü c h e. Den moderna cittran (bergcittra, alpcittra) är en utvecklingsform av Scheitholt, särskilt populär i Sydtyskland och Österrike. Den är ett liggande instrument, som består av resonanslåda med ljudhål; den har vanl. 5 melodisträngar, stämda a', a', d', g, c (bajersk stämning) el. a', d', gz, g, c (wien-stämning), samt 24—37 ackompanje-mangssträngar, ackordiskt stämda. Melodisträngarna, som löpa över ett greppbräde med band, spelas med plektron fastsatt på högra handens tumme, medan de övriga fingrarna stryka ackordsträngarna. Mot slutet av 1700-talet övergavs den tidigare rektangulära formen. För att ge bättre resonans och för att få plats för det ökade antalet ackompanjemangsstr ängar gjordes en ut-buktning antingen på endast ena sidan (Salz-burgform) eller på båda sidor om greppbrädet (Mittenwaldform). Salzburgformen har numera blivit den vanligaste, sedan den populariserats genom cittervirtuosen Johann Petzmayers (1803 —1884) konsertresor. Utom bergcittran förekommer även ett par större typer: elegicittra (altcittra, bas-cittra), konstruerad 1851, som är stämd en kvart lägre, samt konsertcittra (1862) i samma stämning som ursprungsinstrumentet. Ackordcittra är ett utbrett citterin-strument med ackordsträngarna ordnade i grupper och stämda i de vanligaste tonarternas treklanger. Stråkcittran uppfanns 1823 av J. Petz-mayer. Den har hjärtformig resonanslåda med bandförsett greppbräde och 3, senare 4 strängar och spelas med stråke. Litt.: H. Kennedy, Die Zither in der Ver-gangenheit, Gegenwart und Zukunft (1896); T. Norlind, Systematik der Saiteninstrumente 1. Geschichte der Zither (1936). 2. I Sverige sedan 1600-talet vanlig men oegentlig benämning på ->cister. D. F. 909 Cittra. Cittror, i instrumentsystematiken beteckning för enkla chordofoner. Enl. C. Sachs indelas c. i stavcittror (musikbågar, musikstavar) och brädcitt-r o r. De senare kunna sedan underindelas i greppbrädscittror (->Cittra) och greppbrädslösa cittror, de sistnämnda omfattande bl. a. alla strängklaverin-strument. Å- L-y Ciurlionis [tjoTljånis], Mikalojus Konstantinas, litauisk tonsättare (1875— 1914), efter studier vid MK i Warszawa för Noskowski och vid MK i Leipzig för Reinecke verksam som musikpedagog i Warszawa; senare i Vilna, där han bl. a. organiserade en litauisk kör. Verk: Operan Jurata (ofullbordad); de symfoniska dikterna Miskas och Jura, Polonez för orkester, kantaten De profundis o. a. körverk samt pianostycken. M. E. C-klav ->Klav. Claeson, Carl Rudolf, violoncellist (f. 1878 4/B), efter studier för J. Klengel i Leipzig medlem av Aulinska kvartetten 1906—14, Göteborgskvartetten 1916—33 samt Göteborgs orkesterförening 1909— 36, från 1918 som solovioloncellist. G. B. Claesson, Åke Harald Einar, skådespelare (f. 1889 2/7), känd som Bellmans-sångare till luta genom vidsträckta konsertturnéer i hem- och utlandet. Efter studier för G. Bratt samt genomgången elevskola vid K. Dramatiska teatern i Stockholm har C. haft engagemang där och vid ett flertal andra scener; sedan 1942 är han åter knuten till Dramatiska teatern som skådespelare och lärare vid elevskolan. Å. L-y Clairon [klärå'n]. 1. Franskt namn för ->signalhorn. I franska armén infördes c. som signalinstrument år 1822. 2. En rörstämma i orgeln av trängre mensur än trumpeten; genomslående tunga, smal Ijud- 910