CLARABELLA bägare. Det vanligaste läget är av 8'- och 4'-tonhöjd. Tonen är av glänsande och genomskinlig karaktär. B. W. Clarabella, urspr. engelsk benämning för en öppen cylindrisk flöjtstämma i orgeln. Benämningen brukas även för en stråkstämma av gambakaraktär med uppåt vidgad pipkropp. Det vanligaste läget är av 8'-tonhöjd. B. W. CIa'ri, Giovanni Carlo Maria, ita-linsk tonsättare (1677—1754), son till kapellmästaren Giovanni Antonio C. — C., som studerat för Colonna i Bologna, var 1712—36 kapellmästare vid katedralen i Pistoia, därefter verksam i Pisa till sin död. Av hans kompositioner intaga måhända kammarduetterna främsta rummet, värdiga en plats mellan Steffani och Händel. Verk: Operan II savio dilerante (Bologna 1695); oratorier, bl. a. Ester (1715), Adamo (1723), S. Francesco (1728) och La morte di Saul; mässor, kantater, ett rekviem, ett Stabat Mater (i Det kgl. Bibi, i Khmn) o. a. kyrkomusik; Duetti e terzetti med b.c. op. 1 (1720; nytr. av Carli 1825), Sei madrigali (2—3-st.; 1740—45) m. m. — Nytr. av en duett i G. Mar-tini, Esemplare o sia saggio fondamentale pra-tico di contrappunto2 (1775), duetter och ter-zetter utg. av F. Mirecki (1823) och 5 duetter i F. Chrysander, G. F. Händeis Werke, Suppl. 4. Å.V. Clarinette d’amour [- damo/r] ->Kla-rinett. Clari'no, it. 1. Under 1600- och 1700-talen beteckning för det högsta trumpetregistret, omfattande 8.—16. övertonerna, men även namn på det instrument, på vilket clarinostämmorna spelades. Barockmusikens trumpetstämmor delades i clarino och principal e, där stämmorna omfattade 5.—8. övertonerna. Varje stämma utfördes av specialister på resp, register, men instrumenten, låga D-trumpeter utan ventilmekanism, voro desamma. Clarinoblåsarna använde dock munstycken av särskild konstruktion. Clarinoblåsningens konst har mycket diskuterats på grund av de stora tekniska svårigheterna, besvärliga att bemästra för nutida blå-sare. Några yrkeshemligheter äro dock knappast förknippade med utövandet av densamma. Men clarinoblåsarna ägnade sig uteslutande åt sitt höga register, som helt låg inom 4. oktaven i övertonsserien (på instrument i D: d2—d3). Dessutom skapade yrket, som gick i arv från far till son i många generationer, de fysiska förutsättningarna för clarinoblåsningen: högt utvecklad läppmuskulatur, goda lungor och starka tänder. I senare tid ha instrumentmakarna sökt underlätta utförandet av clarinostämmorna med konstruktionen av s. k. bach-trumpeter, men resultaten ha ännu ej blivit tillfredsställande. Den första konstruktionen gjordes av tysken J. Kosleck år 1884 med en trumpet i A med helt rakt rör, två ventiler och koniskt munstycke av valthornstyp. Den raka modellen begagnades sedan allmänt i olika konstruktioner och stämningar, höga D och F, den senare avsedd speciellt för Bachs andra brandenburgkon-sert. Numera byggas dock bach-trumpeterna med böjda rör, vanligast i höga D. Dessa instrument ge dock en tunn och spröd ton. Jämförande art.: Trumpet. Litt.: J. E. Altenburg, Versuch einer Anleit-ung zur heroisch-musikalischen Trompeten-und Pauker-Kunst... (1795; nytr. 1911); H. Eichborn, Die Trompete in alter und neuer Zeit... (1881); dens., Das alte Clarinblasen auf Trompeten (1894); W. Menke, Die Geschichte der Bach- und Händeltrompete ... (1934). 2. En tungstämma i orgeln av 4'-tonhöjd med något trängre mensur och ljusare klang än trumpet. D. F. Clark [kla:k], Edward, engelsk dirigent (f. 1888 10/ö), banbrytare för modern engelsk musik även i utlandet, där han flitigt framfört verk av sin egen generations tonsättare, samtidigt som han i sitt hemland strävat efter att popularisera musiken. — Sedan 1947 president i Internationella sällskapet för samtida musik. Efter studier i Paris, Wien och Berlin för bl. a. Schönberg och Fried var C. en tid anställd vid Djagilev-baletten, knöts 1923 till BBC, vars dirigent han var i Newcastle 1924—26 och i London 1927—36. Sistnämnda år blev han ordf, i engelska sektionen av Internationella sällskapet för samtida musik. C. ledde under åren 1936—39 flera musikfester i London, bl. a. Music for the People 1938, och organiserade 1940 North Eastern Regional Orchestra i Newcastle, med vilken han givit en rad populärkonserter. Sedan 1946 är han dirigent med egen orkester i Wigmore Hall, London, och har dessutom framträtt i bl. a. Moskva och Prag (Praha). — G. m. tonsättarinnan Elisabeth Lutyens. G. M. Claude le Jeune [klå:d la san] ->Jeune. CIau'dius, Carl August, dansk konstmecenat och instrumentsamlare (1855— 1931), en av stiftarna av Musikhistoriska museet i Stockholm 1899. Även det motsvarande danska museet i Köpenhamn fick av C. frikostiga gåvor. I sitt hem i 911 912