CORIOLAN(US) Peter Cornelius. Suonate da camera a tre, due violini, violon-cello e violone o cembalo op. 2 (1685), 12 Suonate a tre, due violini e arcileuto col basso per Vorgano op. 3 (1689), 12 Suonate da camera a tre, due violini e violone o cembalo op. 4 (1694), 12 Suonate a violino e violone o cembalo op. 5 (1700; även arr. av F. Geminiani som Concerti grossi), 12 Concerti grossi con duoi violini e violoncello di concertino obligati, e duoi altri violini, viola, e basso di concerto grosso ad arbi-trio che, si potranno radoppiare op. 6 (1714). Nytr.: Corellis samtliga verk äro utg. i F. Chrysanders Denkmäler der Tonkunst, sonaterna op. 5 försedda med de melodiska utsmyckningar och passager, som Corelli själv använde. Samtliga violinsonater op. 5 ha utg. av E. Pinelli (Edizioni Ricordi) och G. Jensen (Augener). Triosonaterna op. 1—4 utgåvos 1939 med utarbetad generalbasstämma av W. Woehl (Bärenreiter), Concerto grosso op. 6:1 och 8 (»julkonserten») av W. Woehl (1937), op. 6:1 även av T. W. Werner (i NAM 42). Litt.: C. Piancastelli, Fusignano ad A. C. (1914); F. Vatielli, Il Corelli e i maestri bo-lognesi del suo tempo (i RMI 1916); A. Moser, A. C. und Antonio Lolli. Zwei künstlerische Ehrenrettungen (i ZMW 1920/21); F. T. Arnold, A Corelli forgery (1921); A. Cametti, A. C. å Saint-Louis des Frangais, å Rome (i RM 1922); M. Pincherle, C. (1933; med litt.-fört.) B. L. Coriola'n(us), uvertyr, op. 62, av L. van Beethoven till ett sorgespel av österrika ren H. J. von Collins, komponerad 1807. Uppförd ffg. i Wien s. å. Cornamusa, cornemuse ->Säckpipa. Cornelie, Ebbe Alfred, operasångare, tenor (f. 1914 30/4). Efter studier för Hislop vid MH i Stockholm debuterade C. 1943 som Pajazzo på K. teatern, där han senare framträtt som Calåf i Turan-dot och Salvaterra i Estrella de Soria. — C. har uppburit Christine Nilssons stipendium. B- P- Cornelius, Peter, tysk tonsättare och författare (182 4 24/)2—187 4 26/io), bekant för den mästerliga operan Der Barbier von Bagdad, vilken av hans landsmän anses som den bästa tyska komiska operan före och bredvid Wagners Mäster--sångarne i Nürnberg, samt för sina många utomordentliga sånger och körverk, i de flesta fall tonsättningar av egna dikter. Cornelius var urspr. skådespelare men övergick till musiken som levnadskall, i det att han 1845—52 studerade komposition för Dehn i Berlin. Sistnämnda år slog han sig ned i Weimar. Han blev där elev och intim vän till Liszt och i Neue Zeitschrift für Musik en av de ivrigaste förkämparna för den Liszt-Wagnerska skolan. Året därpå (1853) skrev han sitt op. 1, Sechs kleine Lieder zu eigenen Weisen, två år senare tillkommo flera liedercykler, bland dem Vaterunser, och 1856 skrev han till egen text Der Barbier von Bagdad, som 1858 på Liszts initiativ uppfördes i Weimar men föll igenom under så skandalmässiga former, att Liszt avgick från dirigentposten och senare lämnade staden. Då operan 1885 uppfördes i München (i kraftig omarb. av F. Mottl), gjorde den emellertid stor lycka. Under Weimartiden skrev Cornelius också sina kanske vackraste sånger, Brautlieder, vilka utkommo efter hans död. Han lärde även känna Berlioz och översatte en del av hans skrifter. År 1859 flyttade Cornelius till Wien och tonsatte där sånger till text av Hebbel samt diktade och komponerade operan Cid (Weimar 1865). I Wien hade han lärt känna Wagner, och 1865 flyttade han samtidigt med denne till München, där han bl. a. blev lärare i harmonilära och retorik vid MA. Nu inföll hans kanske mest fruktbara skaparperiod. Han skrev mycken körmusik, t. ex. Beethoven-Lieder, Psalm-Lieder, Trost in Tränen, O Venus Regina, Vätergruft, och översatte operatexter samt (från franskan) Liszts bok om den ungerska zigenarmusiken. Vidare påbörjade han en ny opera, Gunlöd, med ämne från Eddan men fullbordade aldrig musiken. 959 960