CREMONA Orienten kom Credo in i de västerländska gudstjänstordningarna. På konciliet i Toledo 589 beslöts, att Credo skulle införas i mässan inom spanska kyrkan. Dess plats i liturgin blev efter konsekrationen som förberedelse till kommunionen. Från Spanien spred sig bruket av Credo i mässan till frankiska riket, där denna ordning trängt igenom mot slutet av 700-talet och där hela folket deltog i dess sjungande. Som mässmoment kom Credo även snart in i den ambrosianska liturgin i Milano. Först år 1014 upptogs Credo slutgiltigt i romerska mässan, där dess plats blev den alltjämt bibehållna efter evangeliet (stundom efter predikan). Credo förekommer dock icke alltid i romerska mässan utan endast i mässor på söndagar och Kristusfester. En väsentlig skillnad mellan Credo i orientalisk och västerländsk ritus är den, att Credo i Orienten läses, medan det i romerska mässan sjunges. De tidigaste melodierna till Credo, som uppträda på 900-talet, äro recitativiskt enkla melodier av psalmodiartad beskaffenhet, sålunda med initium, tuba, mediant och finalis, ehuru med de förändringar och utvidgningar, som textpartiernas olikartade utsträckning betinga. Gemensam för alla Credo-melodivarianter är den välkända och berömda intonationen, vars kärvt kraftfulla melodibåge Bach lånat som fugatema i inledningskören till Credo-satsen i h-moll-mässan (nr 12). Enligt Luthers Formula Missae 1523 fick kyrkoherden bestämma, om Credo skulle brukas eller icke, medan Deutsche Messe 1526 ersätter Credo med Luthers parafras Wir glauben all an einen Gott. I Sverige däremot har Credo alltsedan Olaus Petris Svenska Mässa 1531 varit en fast beståndsdel av vår högmässa. Reformationen lämnade valet fritt mellan Credo och Apostoliska Trosbekännelsen (som tidigare icke tillhört mässan). Credo fick 1575 sin plats efter evangeliet och före predikan och har huvudsakligen brukats på högtids- och böndagar tills det 1811 uteslöts ur handboken till förmån för Apostolicum med credopsalm som alternativ. År 1817 återfick Credo sin plats i handboken och 1942 års handbok föreskriver, att Credo läses el. sjunges på högtidsdagar och vid nattvardsgudstjänst i högtidligare form. Svenska Mässboken meddelar endast en melodi från 1400-talet i dorisk tonart. Den har hämtats ur ett tryckt häfte mässmusik, utg. av klockaren vid Storkyrkan i Stockholm Torbern Tidemanni 1578. Medan dennes melodi var mensurerad, har Svenska Mässboken meddelat den äldre omensurerade formen i svensk tradition enligt den romerska mässans Credo nr 4. Ehuru på några ställen i melodin moti-viska upprepningar skönjas, har varje vers behandlats som självständig sats. R. S.; C.-A. M. Cremona [-må:'na], stad i Lombardiet, n. Italien (54 500 inv. 1936), berömd för sin violintillverkning under 1500—1700-983 talen med släkterna Amati, Guarneri och Stradivari som främsta namn. Staden, som anlades som romersk koloni 218 f. Kr., nådde sin rikaste utveckling på 1200-talet. Därefter gick den tillbaka men rycktes upp ur sin relativa musikaliska obemärkthet efter 1500-talets mitt, då stadens världsbekanta violinbyggeri inleddes av Andrea Amati för att omkr. 100 år senare kulminera med Antonio Stradivari. Bland C:s nutida musikinstitutioner må nämnas Teatro Ponchielli, Teatro Verdi samt So-cietå dei Concerti. C. är födelseort för flera berömda tonsättare såsom C. Monteverdi, G. B. Vitali, F. Bianchi och A. Ponchielli. Litt.: Monogr. av Luechino (1887—95); se vidare under art. Violin och under resp, violin-byggarsläkter. G. P. Cremona [-må:'na], en stråkstämma i orgeln av mycket trång genomskärnings -mensur och 8'-tonhöjd. Cre(c)quillon [krekijå'n], Thomas, flamländsk tonsättare (d. 1557), främst känd för ett antal chansons i den pro-grammusikaliskt tonmålande a cappella -stil, som med Jannequin som huvudrepresentant utvecklades under 1500-talet. C. var hovkapellmästare hos kejsar Karl V i Nederländerna omkr. 1544—47 och senare pre-bendarie i Namur, Termonde och Béthune. Han framträdde som en betydande tonsättare på vokalpolyfonins område med kyrkliga och framför allt profana verk. Verk: 11 mässor (4—5-st.), motetter, cantiones och chansons (4—6-st.). — Nytr. av två motetter och en chanson i F. Commer, Collectio operum musicorum batavorum saeculi 16, vol. 10 och 12, samt i R. J. von Maldeghem, Trésor musical. Litt.: RiHM 2:1 (med en chanson av C.). J. H. Å. Crescendo [krefä'ndå], förk. c r e s c., it., växande. 1. Dynamisk beteckning för successivt tilltagande i tonstyrka. Motsats: ->D i m i n u e n d o, decrescen-d o. Betr, tecken för c. samt c:s historiska utveckling ->Dynamik. C. är principiellt möjligt att utföra på alla musikinstrument med undantag för dem, där själva tonansatsen sker på rent mekanisk väg ss. cembalo och orgel. På dessa instrument ha möjligheterna till dynamiska skiftningar måst skapas på annat sätt. I. B-n 2. C. utgör i orgeln en mekanik för att möjliggöra en dynamisk klangverkan. Crescendoskåp, benämning på ett skåp kring ett eller flera av orgelns manualverk. Medelst luckor, som kunna öppnas och slutas på skåpets sidor, förstärkes och försvagas orgel- 984