CRUSSARD till 2. uppl. av Tegnérs Frithiofs saga), Tio sänger ur Frithiofs saga (1826), Tolf sånger ur Frithiofs saga (1827; även da., no. och ty. uppl.), Fogelleken (tr. 1828), Harpan (1832), Tre sånger af J. L. Runeberg (1838), Sång till solen, Gåsen och lärkan m. fl. solosånger. Pianoverk: Vid Maries första Nattvardsgång ... 1822. Litt.: Självbiogr. (hdskr. i KB); dens. i utdrag i Marianne Ehr enström, Notices sur la littérature et les beaux-arts en Suède (1826); J. M. Rosén, Några minnesblad (1877); T. Haa-panen, »Till B. H. C:s 150-årsminne» (i Suo-men musiikilehti 1925); H. Winter, »Till B. H. C:s 150-årsminne» (fi.; 1925); O. Andersson, B. H. C. (i Finsk tidskrift 1926); H. Wolff, B. H. C. (i Crusells fond 1833—1933; minnesskrift 1933); P. Lindfors, B. C. — en finlandssvensk tonsättare (i Vår Sång 1941). Av C:s korrespondens ha utgivits: Brev från B. C. utg. av D. Fryklund (1918); E. Sundström, Två brev från Pehr Frigel till B. C. (i STM 1920); T Norlind, Ett brev från C. till Peters’ förlag (i STM 1925). Crussard [krysa/r], Germaine Louise Micheline (C la u de), fransk clavecinist (1893—1947), grundare och ledare av kammarensemblen Ars R e di vi va. C., som studerade vid MK i Paris, debuterade där 1933 som ledare för kammarmusikensemblen M u s i q u e Intim e, vars program enbart omfattade musik från 1600- och 1700-talen. Ensemblen, som snart vann även internationell berömmelse, ändrade 1935 namnet till Ars Rediviva. År 1947 upphörde dess verksamhet brådstörtat, i det alla dåvarande medlemmar utom en omkommo vid en flygkatastrof. Skrift: Un musicien frangais oublié: Marc-Antoine Charpentier 1634—1704 (1945) o. a. K. R-n Crux fide'lis, lat., begynnelseorden till divisionshymnen Crux fidelis inter omnes, Höga kors, dvs. stroferna 8 ff. av huvudhymnen Pange lingua glorioso /Praelium, diktad år 569 av Venantius Fortunatus (d. omkr. 600). C. sjunges i den romerska kyrkan efter korsets tillbedjan vid Långfredagens högmässa. Delhymnen föregås av antifonen Crucem tuam adoramus, Vi dyrka ditt kors. Efter C. uppstämmes huvudhymnen Pange lingua, Upp min tunga, varvid omväxlande första och andra hälften av C. (Dulce lignum, Helga träd) upprepas som responsorium efter varje strof. C. meddelas i Svenska mässboken 2 i en medeltida form, hämtad ur det tryckta Graduale Arosiense. Dessutom upptagas en fyrstämmig sättning av Palestrina och koral nr 83 ur J. C. F. Haeffners koralbok (efter Darmstädter Ge-sangbuch 1698). Litt.: C.-A. Moberg, Die liturgischen Hymnen in Schweden 1 (1947). R. S. Crwth [kro:))], walesiskt stråkinstrument med rektangulär korpus och med en kvadratisk urtagning i övre änden, tu-delad av greppbrädet. C. har sex strängar, varav två bordunsträngar, och spelas med stråke. Instrumentet är av mycket gammalt ursprung — de första avbildningarna härstamma från 800-talet — och begagnades ännu i början av 1800-talet. Mycken diskussion har förts om c:s ursprung. En del forskare anse, att den i sin äldsta form utan greppbräde är identisk med det lyralik -nande, gammaliriska instrumentet c r u i t och det av Venantius Fortunatus år 609 omnämnda c h r o 11 a. Andra åter och bland dem främst Otto Andersson ha påvisat sambandet med den nordiska stråkharpan. Jämförande art.: Stråkharpa; där även bild. Litt.: O. Andersson, Stråkharpan. En studie i nordisk instrumenthistoria (1923; eng. uppl. 1930). D. F. Crüger, J o h a n n, tysk organist och tonsättare (1598—1662), mest känd för sina insatser på den protestantiska koralvisans område och i SvK39 företrädd av tio melodier (nr 12, 28, 45, 81, 107, 119, 123, 137 a och 212), av vilka Nu tacker Gud allt folk (nr 12) och Jesus är min hägnad (nr 123) höra till de oftast sjungna. Efter att först ha utbildat sig till lärare och någon tid tjänstgjort som sådan, for Crüger 1620 till Wittenberg, där han läste teologi. Vid denna tid bedrev han därjämte (enligt egen utsago) musikstudier, särskilt för P. Homber-ger i Regensburg, som var elev till G. Gabri-eli. Från 1622 till sin död var Crüger organist vid Nikolaikirche i Berlin. Crüger fick stor betydelse som tonsättare av den andliga uppbyggelsediktning i mera subjektiv, pietistisk anda, som företräddes av Paul Gerhardt, Heerman, Franck, Rinckart m. fl. Hans andliga sånger voro urspr. avsedda för husandakten och inträngde i församlingssången först mot slutet av 1600-talet. Crügers första sångsamling, Neues vollkömmliches Gesangbuch Augspurgischer Confession,... (1640), ansluter sig nära till J. H. Scheins Cantional (1627) och blev grundvalen för hans mest berömda verk, Praxis pietatis melica... (1644). Detta verk torde ha varit en av kristenhetens inflytelserikaste sångsamlingar. Den utkom under 100 år i över 40 upplagor; de två första äro helt 995 996