DEBUSSY gift med en betydligt äldre arkitekt Vasnier, och av henne introducerades han 1881 i ett ge-nomkultiverat hem, där han kunde få näring för sin instinktivt kräsna smak och smidig vägledning på litteraturens och den bildande konstens områden. Efter att 1883 ha fått ett andra pris för kantaten Le gladiateur erövrade han året därpå stora Rompriset med en ny kantat, L’enfant prodigue. I januari 1885 begav han sig som akademistipendiat till Villa Medici i Rom, där han emellertid vantrivdes till den grad, att han efter ett år rymde därifrån, övertalad av arkitekt Vasnier återvände han snart nog, men vantrivseln var densamma, och han kunde inte förmås att stanna den stadgade treårsperioden ut. Våren 1887 lämnade han för alltid »cette abo-minable Villa», där han känt sig som i ett fängelse, och nu började hans liv som fri konstnär. Hemma i Paris kom den unge tonsättaren i personlig kontakt med den symbolistiska dik-tarfalangen, med Mallarmé, Régnier, Valéry, Louys o. a., och frånsett E. Chausson, P. Dukas och E. Satie bestod hans umgänge mera av författare och målare än av musiker. Likt sin omgivning var Debussy vid denna tid ivrig wag-nerian, och två år å rad, 1888 och 1889, gjorde han den nära nog obligatoriska vallfärden till Bayreuth, varifrån han sista gången dock återvände besviken och fast besluten att följa helt andra, dvs. rent franska ideal. Materiellt var hans tillvaro under 1890-talet ganska bekymmersam, och för existensens skull fick han åtaga sig inte blott att ge lektioner och göra pianotranskriptioner av andra tonsättares verk utan också att som pianist medverka i den propaganda för Wagners konst som alltjämt bedrevs. Han hade nämligen inte bara sig själv att försörja; han måste dela med sig åt den kvinna, Gabrielle Dupont, som han under en följd av år levde samman med i fri förbindelse, och därefter åt henne som 1899 blev hans lagvigda maka: Rosalie Texier (d. 1932). Sedan han definitivt slagit igenom med operan Pelléas et Mélisande 1902, blev hans ekonomiska ställning bättre. Han fick ett solitt avtal med förlaget Durand och erbjöds gång efter annan att presentera egna verk på olika håll i utlandet. Dessutom medförde världsberömmel-sen vissa beställningar på musik av skiftande art, beställningar som han ofta fann mera hindersamma än inspirerande och som han ibland avsade sig. Är 1904 inträffade i hans privata liv en omvälvning, som till en viss grad återverkade på hans skapande och som bidrog till att öka hans av naturen skygga inställning till yttervärlden. Intensivt förälskad i en djupt musikalisk världsdam, Emma Bardac, separerade han från sin hustru, vilket ledde till att hon försökte begå självmord och att de flesta av hans gamla Vänner togo hennes parti och helt avbröto sitt umgänge med honom. Hösten 1905, då den lag 1067 liga skilsmässan genomdrivits på ömse håll, ingick Debussy nytt äktenskap med Emma Bardac, f. Moyse (d. 1934). Redan under 1910-talets första år började Debussys krafter brytas ned av obotlig cancer, och vid krigsutbrottet 1914 var han en döds-märkt man. Genom en operation i slutet av 1915 fick han ännu någon frist, men den tid han hade kvar att leva skulle förgå under så gott som oupphörligt lidande. Nyåret 1918 lades han igen på sjukbädden, och under tyskarnas bombardemang av Paris i mars var han alltför svag för att kunna ta sig ner i ett skyddsrum. Måndagen den 25 mars, kl. 10 på aftonen, var hans dödskamp slut, och tre dagar därefter begrovs han — på grund av kriget under mycket enkla hedersbetygelser — på cimetière Père Lachaise, varifrån hans stoft något senare överfördes till kyrkogården i Passy. — Debussy blev 1910 LMA. Debussys verk. Debussy var tvivelsutan en av de mest ursprungliga tonpoeter som någonsin funnits, men samtidigt var han som artist ytterst nogräknad och alltför självkritisk för att strö ut sina ingivelser som lösa hugskott. Han tog tid på sig, då han skapade musik, och ruvade i regel ganska länge över sina utkast, innan han fixerade vilka klanger, tonfall och nyanser som skulle bestå i den färdiga kompositionen — eller lade undan alltsammans som obrukbart. Därför blev hans alstring rent kvantitativt inte direkt överväldigande, men till karaktär och kvalitet av så mycket större vikt. Under sina tidigare år komponerade Debussy så gott som uteslutande vokalmusik, och det verk som 1884 inbragte honom stora Rompriset var — i enlighet med de akademiska statuterna — en kantat, L’enfant prodigue. Som stipendiat i Villa Medici var han skyldig att till akademin insända åtminstone ett par större kompositioner, och även för dessa envois prövade han kantatens form. Den första hade som litterärt underlag Heines Almanzor och kallades Zuleima, men arbetet fullbordades aldrig utan insändes blott som fragment, och de följande — den lyriska sviten Printemps för kör och orkester och den prerafaelitiska kantaten La da-moiselle elue — avslutade han inte förrän hemma i Paris. I följd med dessa envois skrev Debussy en Fantaisie för piano och orkester (1889 —90), men då han hört den spelad vid en repetition i Société Nationale våren 1891 återtog han partitur och stämmor och vägrade att någonsin lämna ut den till offentligheten, och dess postuma publicering 1919 skedde alltså mot hans vilja. 1068