Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Debussy, Claude
- Debussys liv
- Debussys verk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEBUSSY
gift med en betydligt äldre arkitekt Vasnier,
och av henne introducerades han 1881 i ett
ge-nomkultiverat hem, där han kunde få näring
för sin instinktivt kräsna smak och smidig
vägledning på litteraturens och den bildande
konstens områden.
Efter att 1883 ha fått ett andra pris för
kantaten Le gladiateur erövrade han året därpå
stora Rompriset med en ny kantat, L’enfant
prodigue. I januari 1885 begav han sig som
akademistipendiat till Villa Medici i Rom, där
han emellertid vantrivdes till den grad, att han
efter ett år rymde därifrån, övertalad av
arkitekt Vasnier återvände han snart nog, men
vantrivseln var densamma, och han kunde inte
förmås att stanna den stadgade treårsperioden ut.
Våren 1887 lämnade han för alltid »cette
abo-minable Villa», där han känt sig som i ett
fängelse, och nu började hans liv som fri konstnär.
Hemma i Paris kom den unge tonsättaren i
personlig kontakt med den symbolistiska
dik-tarfalangen, med Mallarmé, Régnier, Valéry,
Louys o. a., och frånsett E. Chausson, P. Dukas
och E. Satie bestod hans umgänge mera av
författare och målare än av musiker. Likt sin
omgivning var Debussy vid denna tid ivrig
wag-nerian, och två år å rad, 1888 och 1889, gjorde
han den nära nog obligatoriska vallfärden till
Bayreuth, varifrån han sista gången dock
återvände besviken och fast besluten att följa helt
andra, dvs. rent franska ideal.
Materiellt var hans tillvaro under 1890-talet
ganska bekymmersam, och för existensens skull
fick han åtaga sig inte blott att ge lektioner
och göra pianotranskriptioner av andra
tonsättares verk utan också att som pianist medverka
i den propaganda för Wagners konst som
alltjämt bedrevs. Han hade nämligen inte bara
sig själv att försörja; han måste dela med sig
åt den kvinna, Gabrielle Dupont, som
han under en följd av år levde samman med i
fri förbindelse, och därefter åt henne som 1899
blev hans lagvigda maka: Rosalie Texier
(d. 1932).
Sedan han definitivt slagit igenom med
operan Pelléas et Mélisande 1902, blev hans
ekonomiska ställning bättre. Han fick ett solitt
avtal med förlaget Durand och erbjöds gång efter
annan att presentera egna verk på olika håll i
utlandet. Dessutom medförde
världsberömmel-sen vissa beställningar på musik av skiftande
art, beställningar som han ofta fann mera
hindersamma än inspirerande och som han ibland
avsade sig.
Är 1904 inträffade i hans privata liv en
omvälvning, som till en viss grad återverkade på
hans skapande och som bidrog till att öka hans
av naturen skygga inställning till yttervärlden.
Intensivt förälskad i en djupt musikalisk
världsdam, Emma Bardac, separerade han från
sin hustru, vilket ledde till att hon försökte
begå självmord och att de flesta av hans gamla
Vänner togo hennes parti och helt avbröto sitt
umgänge med honom. Hösten 1905, då den
lag
1067
liga skilsmässan genomdrivits på ömse håll,
ingick Debussy nytt äktenskap med Emma
Bardac, f. Moyse (d. 1934).
Redan under 1910-talets första år började
Debussys krafter brytas ned av obotlig cancer,
och vid krigsutbrottet 1914 var han en
döds-märkt man. Genom en operation i slutet av
1915 fick han ännu någon frist, men den tid
han hade kvar att leva skulle förgå under så
gott som oupphörligt lidande. Nyåret 1918 lades
han igen på sjukbädden, och under tyskarnas
bombardemang av Paris i mars var han alltför
svag för att kunna ta sig ner i ett skyddsrum.
Måndagen den 25 mars, kl. 10 på aftonen, var
hans dödskamp slut, och tre dagar därefter
begrovs han — på grund av kriget under
mycket enkla hedersbetygelser — på cimetière
Père Lachaise, varifrån hans stoft något senare
överfördes till kyrkogården i Passy. —
Debussy blev 1910 LMA.
Debussys verk.
Debussy var tvivelsutan en av de mest
ursprungliga tonpoeter som någonsin
funnits, men samtidigt var han som artist
ytterst nogräknad och alltför självkritisk
för att strö ut sina ingivelser som lösa
hugskott. Han tog tid på sig, då han
skapade musik, och ruvade i regel ganska
länge över sina utkast, innan han
fixerade vilka klanger, tonfall och nyanser
som skulle bestå i den färdiga
kompositionen — eller lade undan alltsammans
som obrukbart. Därför blev hans alstring
rent kvantitativt inte direkt
överväldigande, men till karaktär och kvalitet av
så mycket större vikt.
Under sina tidigare år komponerade Debussy
så gott som uteslutande vokalmusik, och det
verk som 1884 inbragte honom stora Rompriset
var — i enlighet med de akademiska statuterna
— en kantat, L’enfant prodigue. Som stipendiat
i Villa Medici var han skyldig att till
akademin insända åtminstone ett par större
kompositioner, och även för dessa envois prövade
han kantatens form. Den första hade som
litterärt underlag Heines Almanzor och kallades
Zuleima, men arbetet fullbordades aldrig utan
insändes blott som fragment, och de följande —
den lyriska sviten Printemps för kör och
orkester och den prerafaelitiska kantaten La
da-moiselle elue — avslutade han inte förrän
hemma i Paris. I följd med dessa envois skrev
Debussy en Fantaisie för piano och orkester (1889
—90), men då han hört den spelad vid en
repetition i Société Nationale våren 1891 återtog
han partitur och stämmor och vägrade att
någonsin lämna ut den till offentligheten, och
dess postuma publicering 1919 skedde alltså mot
hans vilja.
1068
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Apr 30 17:52:55 2026
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/sohlmans/1-1/0574.html