DEBUSSY klaverpoesi med personlig prägel, en klaverpoesi av oförliknelig subtilitet, vari det rätt jordbundna instrumentet ofta tycks förvandlat till en eolsharpa, som fångar upp toner ur lätta vinddrag från någon fjärran skönhetsvärld. De pianokompositioner han lämnade till publicering under åren 1888—91 äro rätt schablonmässiga, och endast Suite bergamasque ger ett tydligt förebud (satsen Clair de lune) om den atmosfär som skulle bli karakteristisk för hans klaverpoesi. Men i Estampes (1903) har De-bussy bildligt talat stämt om pianot efter sin sensibilitet på samma sätt som han förut gjort med orkestern. Den första av dessa »gravyrer», Pagodes, är hans mest exotiska komposition, alltigenom pentatonisk, och bland hans Images (2 ser., 1905 och 1907) finns ett par, Reflets dans 1’eau och Cloches å travers les feuilles, som jämte orkesternocturnerna skulle kunna kallas hans mest impressionistiska. Hommages d Ra-meau (Images 1) gör mera skäl för beteckningen klassisk, liksom senare t. ex. Danseuses de Dalphes (Préludes 1). Som upphovsman till Golliwogg’s cake-walk (i Children’s corner, 1908) torde Debussy vara den förste som i europeisk konsertmusik gjort bruk av de negro-ida dansrytmer, vilka efter första världskriget skulle utnyttjas av flera moderna tonsättare. I sin andra preludiesamling (1913) har han mera oförtäckt än förut arbetat med tonarts-blandningar (t. ex. Brouillards och La Puerta del Vino). Av oskattbart värde för den, som tekniskt vill bemästra den debussyska pianostilens intrikata problem, äro de tolv Études som han skrev 1915. Sceniska verk: Operan Pelléas et Mélisande (M. Maeterlinck; 1892—1902; Paris 1902, Kphmn 1925, Sthlm 1926); scenmusik till G. d’Annun-zios Le martyre de Saint-Sébastien (1911), musik till V. Nizjinskijs balett Jeux (1912; 1913), till Maud Allans pantomim Khamma (1912, or-kestrerad av C. Koechlin; konsertuppf. 1924, scenisk premiär 1947) och till A. Hellés barnbalett La boite ä joujoux (1913; orkestrerad av A. Caplet; Paris 1919, Sthlm 1922) samt ofullbordad musik till Shakespeares Kung Lear (1904). Verk för orkester: Printemps, symfonisk svit (med kör 1887; omarbetad för enbart orkester 1908), Prélude ä 1’après-midi d’un faune, symfoniskt poem (1892—94; Paris 1894, Sthlm 1906); Nocturnes (Nuages, Fétes, Sirènes, 1884—89; 1900), La mer, tre symfoniska skisser (1903—05; 1905), Images, Ibéria (1906—08), Rondes de printemps (1909) och Gigues (1911). — Orkestrerat två Gymnopédies av E. Satie (1897). Konserter: Fantaisie för piano och orkester (1889—90; tr. 1919), Deux danses för harpa och stråkorkester (1904), Rapsodie för saxofon och orkester (1903—05; instrumenterad av Roger-Ducasse), Rapsodie och Petite pièce för klarinett och orkester (1909—10). Kammarmusik: Stråkkvartett (1893), Syrinx, för soloflöjt (1912), sonat för cello och piano 1075 (1915), Sonat för flöjt, altfiol och harpa (1915— 16) och sonat för violin och piano (1916—17). Vokalmusik: Printemps (C. de Ségur) för damkör (1882), Invocation (A. Lamartine) för manskör och piano (1883), L’enfant prodigue (E. Guinand), kantat (1884), La damoiselle élue (D. G. Rossetti—G. Sarrazin), kantat (1887—88; 1893), Trois chansons de Charles d’Orléans, blandad kör a cap. (1908), Ode d la France (L. Laloy), kantat (1916—17; fullbordad av M. F. Gaillard efter tonsättarens skisser). Sånger med piano: Nuit d’étoiles (Banville; 1876), Beau soir (Bourget; 1898), Fleur des blés (Girod; 1878), Paysage sentimental och Voici que le printemps (Bourget; 1880), La belle au bois dormant (Hypsa; 1880), Zéphyr (Banville; 1881), Rondeau (Musset; 1881); Mandoline (Ver-laine; 1882), Pierrot (Banville; 1882—84), Apparition (Mallarmé; 1882—84), Pantomime och Clair de lune (Verlaine; 1882—84), Romance och Les cloches (Bourget; 1887), Ariettes oubliées (C’est 1’extase langoureuse, Il pleure dans mon cæur, L’ombre des arbres, Chevaux de bois, Green och Spleen; Verlaine; 1888), Cinq poèmes de Charles Baudelaire (Le balcon, Harmonie du soir, Le jet d’eau, Recueillement och La mort des amants; 1887—89), Les Angelus (le Roy; 1891), Dans le jardin (Gravölet; 1891), Trois mé-lodies (La mer est plus belle; Le son du cor och L’échélonnement des haies; Verlaine; 1891), Fétes galantes 1 (En sourdine, Fantoches och Clair de lune; Verlaine; 1892), Proses lyriques (De réve, De greve. De fleurs och De soir; Debussy; 1893), Chansons de Bilitis (La flüte de Pan, La chevelure och Le tombeau des ndiades; Louys; 1897), Fétes galantes 2 (Les ingénus, Le faune och Colloque sentimental; Verlaine; 1904), Trois chansons de France (La grotte, Lhermi-te; Le temps a laissié son manteau och Pour ce que plaisance est morte, d’Orléans; 1904), Le promenoir des deux amants (Crois mon conseil och Je tremble en voyant ton visage; Lhermite; 1910), Trois ballades de Francois Villon (Villon ä s’amye, Ballade de Villon ä la requeste de sa mère och Ballade des femmes de Paris; 1910), Trois poèmes de Stéphane Mallarmé (Soupir, Placet futile och Éventail; 1913), Noel des en-fants qui riont plus de maison (Debussy; 1915). Pianomusik: Deux Arabesques (1888), Réverie (1890), Ballade (1890), Danse (1890), Valse ro-mantique (1890), Nocturne (1890), Suite bergamasque (med bl. a. Clair de lune; 1890), Ma-zurka (1891), Pour le piano, svit (1901), D’un cahier d’esquisses (1903), Estampes (Pagodes, Soirée dans Grenade och Jardins sous la pluie; 1903), Masques (1904), L’isle joyeuse (1904), Images 1 (Reflets dans l’eau, Hommage d Ra-meau och Mouvement; 1905), Images 2 (Cloches ä travers les feuilles, Et la lune descend... och Poissons d’or; 1907), Children’s corner, svit (1908), Hommage ä Haydn (1909), La plus que lente (1910), Douze préludes 1 (1910; bl. a. Danseuses de Delphes, Voiles, La fille aux cheveux de lin, La Cathédrale engloutie, Danse de Puck 1076