delius Frederick Delius. intaga en position i det engelska musiklivet — sin mest förstående publik hade han under lång tid i Tyskland, och först T. Beechams outtröttliga bemödanden kunde långsamt erövra hemmamarknaden för hans sak — har hans musik i sin allmänna stämningsuppfattning och karaktär kommit att betraktas som typisk för engelsk tonkonst och engelskt kynne. Delius föddes som fjärde barnet bland fjorton syskon. Föräldrarna voro bördiga från Westfalen, och hemmet synes ha varit musikaliskt intresserat, ty Delius fick redan som gosse lära sig spela piano och violin. Det sistnämnda instrumentet behärskade han så väl, att han senare under USA-tiden kunde uppträda som solist vid konserter i större uppgifter. Hans önskan att bli musiker rönte emellertid motstånd hos föräldrarna, och för att komma ifrån den bundna miljön i hemstaden Bradford reste han 1884 till Florida för att där etablera sig som apelsinodlare. Härav blev emellertid föga, och Delius ägnade sig i stället åt studiet av musikens teori, häri understödd av organisten i Jacksonville, T. F. Ward. Efter att ha meddelat musikundervisning i flera amerikanska småstäder och även verkat som organist i New York erhöll Delius äntligen föräldrarnas halvt motvilliga tillstånd att få pröva sina talanger som musiker. Han lämnade USA 1091 och inträdde 1886 som elev vid MK i Leipzig, där han nu för första gången åtnjöt ordnad undervisning i komposition, vilken under två år leddes av Reinecke och Jadassohn. Är 1887 företog han en resa i Norge och sammanträffade med Grieg, med vilken han slöt en livslång vänskap. Grieg blev av största betydelse för den unge tonsättarens utveckling: han påverkade märkbart Delius’ stil, och genom den norske tonsättarens rekommendationer och övertalningar besegrades även familjen Delius’ motstånd beträffande sonens val av levnadsbana. Delius slog sig ned i Frankrike, där han sedan skulle tillbringa största delen av sitt liv — England besökte han endast sporadiskt; längsta tiden vistades han där under första världskriget. Till uppehållsort valde han efter några år i Paris och dess grannskap den lilla byn Grez-sur-Loing, där han umgicks i den nordiska konstnärskolonin (bl. a. med August Strindberg). Här tillkom nu huvuddelen av hans kompositioner. Sedan hans första större verk, orkestersviten Florida, 1888 uruppförts i Leipzig, vunno hans arbeten snart erkännande, framför allt i Tyskland. Från 1908 rönte han även uppskattning i hemlandet, som fick sin krönande avslutning vid en musikfest i London 1929, där alla sex konserterna voro ägnade Delius’ verk. Tonsättaren var själv närvarande, ehuru han redan 1922 drabbats av en sjukdom, som fyra år senare lett till paralysi och total blindhet. Hans sista verk nedskrevos därför efter diktamen av den engelske tonsättaren E. Fenby, som 1928— 33 var hans sekreterare och uppoffrande medhjälpare. Den 10 juni 1934 avled Delius i Grez-sur-Loing och begrovs på därvarande kyrkogård. Hans stoft fördes året därpå över till England för att bisättas i Limpsfield, Surrey. Delius’ kompositioner återspegla i stort tonsättarens väsen: de visa alla mer eller mindre tydligt profilen av en förfinad men något tillbakadragen personlighet, fri från stora åthävor och dramatiskt skakande accenter. Ett drag av monotoni vilar därför gärna över hans större verk, så mycket mer som de i allmänhet sky markerade kontraster. Stilistiskt stå hans arbeten under inflytande av Grieg och Debussy, mest markant i tidigare alster, men klart skönjbara ännu så sent som i violinkonserten (1916). Utom av dessa båda har Delius även lärt av de tyska senromantikerna, t. ex. R. Strauss, framför allt i orkesterbehandlingen, om han än ingenting har gemensamt med dennes schvungfullt svepande komposi-tionsart och polyfont genomarbetade fak- 1092