DERMOTA Dermo'ta, Anton, österrikisk operasångare, tenor, en av Wienoperans nu bärande krafter, även uppskattad oratorie-och konsertsångare. D., som studerat för M. Rado i Wien, debuterade där 1936 som Evangelisten i Bachs Mat-teuspassion. Han har som operasångare gjort sig känd som en utmärkt Mozarttolkare. År 1947 framträdde han ffg. vid festspelen i Salzburg som Guglielmo i Cosi fan tutte. — G. m. pianisten Hilde Berge r-W eyerwald, vilken bl. a. är hans ackompanjatör. Roller: Belmonte i Enleveringen ur Seraljen, Don Ottavio i Don Juan, Tamino i Trollflöjten, titelr. i Hoffmanns äventyr o. a. G. M. De Ron [da rå:n], Jean Martin, tonsättare (1789—1817), möjligen elev av Crusell och Vogler (klarinett och komposition), till yrket köpman. De R. vistades under en längre tid i Portugal, vars folkmusik liksom musiklivet i Lissabon och Oporto han behandlat i artiklar i Allgemeine Musikalische Zeitung 1816. I sina kompositioner anknyter De R. formellt till Mozart och Cherubini, men stilistiskt visar hans musik även starkt romantiska drag, en påfallande likhet med Webers men också inflytande av äldre fransk operamusik. Verk: Kammarmusik: Kvintett för piano, flöjt, klarinett, horn och fagott (1817), 3 stråkkvartetter (C dur, 1811; f moll, odaterad, utg. 1940 av Svenska samfundet för musikforskning, red. av S. Kjellström; c moll, 1816), trio för piano, klarinett och fagott (1816); konser-tanta verk med orkester: Andante och polonäs för fagott' (tr. hos Breitkopf & Härtel u. å.), finskt tema med variationer för klarinett (tr. hos Breitkopf & Härtel u. å.), sångscen för tenor; 45 sånger m. m. — I MA:s bibi, finnas 58 verk av De R. Litt.: S. E. Svensson, M. De R. En svensk förromantiker (i STM 1940). I. S. Der var engang, äventyrskomedi i 5 akter av H. Drachmann. Musik av P. E. Lange-Müller. Uppförd ffg.: Khmn 1887; Det var en gång, Sthlm s. å. Descartes [deka'rt], René, latiniserad form Renatus C ar t e s iu s, fransk filosof (1596—1650), från 1649 till sin död verksam vid drottning Kristinas hov i Stockholm. Inom D:s vida intressesfär rymdes också tonkonsten. Han behandlade i sin korrespondens stundom musikaliska problem och ägnade ett av sina arbeten helt åt musiken, nämligen den märkliga traktaten Compendium Mu- sicae (1618, tr. 1650; även i engelska och franska övers.). Litt.: A. Pirro, D. et la musique (1907). S. W. Descort [dekå:'r], i medeltidens Frankrike benämning på vulgärspråkiga (gammalfranska, provengalska) sånger med den latinska sekvensens (->Sekvens) parstrofiska byggnad. En annan benämning är 1 a i med 1 e i c h som motsvarighet på medelhögtyskt område. D:s förhållande till den latinska sekvensen (om efterbildning av den el. dess förebild) är omtvistat. 5. W. Desde'ri, E 11 o r e, italiensk tonsättare, pedagog och musikskriftställare (f. 1892 10/i2), utbildad vid bl. a. Liceo Musicale i Bologna. D. blev 1933 dir. för Liceo Musicale i Alessandria (Piemonte) och 1941 lärare i komposition vid MK i Milano. Verk: Job, kantat för en berättare, baryton, kör och orkester (1927), Sinfonia davidica för soli, kör och orkester (1929), Missa dona pa-cem för kör a cap. (1932), Architetture di cat-tedrali för orkester (1935), kyrko- och kammarmusik, sånger m. m. — La musica con-temporanea (1930) o. a. skrifter. F. H. T. Desjo'vov, Vladimir Michajlovitj, rysk tonsättare (f. 1889 11/2), elev av Lja-dov och M. Steinberg vid MK i Leningrad. D. visar i sina verk inflytande från Alban Berg, Kfenek och Honegger. Verk: Operorna »Is och stål» (behandlande flottistmyteriet i Kronstadt 1921; Leningrad 1930) och »Hungrig stepp» (skildrande kollektivjordbruk i Uzbekistan), två baletter, scenmusik, Ballad för piano och violoncell, pianokompositioner m. m. M. S. Desmarets [domare:'], Henri, fransk tonsättare (1662—1741), en av sitt lands mest ansedda musiker under Ludvig XIV:s tid. D. skrev till en början kyrkliga verk under pseud. Goupillier men ägnade sig sedan helt åt scenisk musik, i vilken han anknöt till traditionerna från Lully. D. hade redan nått en ställning som kompositör vid Ludvig XIV:s hov, då han till följd av ett i hemlighet ingånget äktenskap tvangs att lämna Frankrike. Han tog sin uppehållsort i Spanien, men 1708 blev han kapellmästare hos hertigen av Lothringen. Flera av hans verk uppfördes i Frankrike. Av hans 8 verk för scenen märkas Didon (1693), Iphigé-nie en Tauride (1704), skriven i samarbete med A. Campra, samt operabaletten Les fetes galantes (1698). E.S-m 1107 1108