DESTOUCHES Emmy Destinn. institution hon tillhörde. Från hennes första framträdande — som Aida — var hon även den amerikanska publikens förklarade gunstling liksom hon tidigare varit Berlins och Londons. På Metropolitan kreerade hon bl. a. Minnie i Flickan från vilda västern vid dess urpremiär 1910 och sjöng f. ö. i alla ledande partier, ofta mot Caruso. Vid första världskrigets utbrott återvände hon till Böhmen, där hon hölls internerad under den tid kriget varade. Efter fientligheternas upphörande uppträdde hon åter i USA och i Europa till 1921, då hon lämnade scenen. Hon företog även omfattande konsertresor, varunder hon bl. a. besökte Stockholm 1922. — Emmy Destinn var även verksam som författarinna; bl. a. spelades hennes drama Rabel på ett flertal scener. — Königliche Kammersängerin. Roller: Donna Anna i Don Juan, Pamina i Trollflöjten, Senta i Den flygande holländaren, Elisabeth i Tannhäuser, Elsa i Lohengrin, Eva i Mästersångarne i Nürnberg, Marta i Låglandet, Diemut i Feuersnot, titelr. i Salome, Leonora i Trubaduren, Amelia i Maskeradbalen, titelr. i Aida och La Gioconda, Nedda i Pa-jazzo, Santuzza i Cavalleria rusticana, titelr. i Tosca och Madame Butterfly, Valentine i Hu-genottema, titelr. i Mignon och Carmen, Marie i Brudköpet, Lisa i Spader dam o. a. Litt.: L. Brieger-Wasservogel, E. D. und Maria Labia (1908); Marie Martinkova, Zivot E. D. (tj. 1946). G.P. 1111 Destouches el. Des Touches [-[de-to'J],-] {+[de- to'J],+} André Cardinal, fransk operakompositör (1672—1749; enl. annan uppgift f. 1673). Destouches fullföljer i sina operor traditionerna från Lully. Han är dock en mera utpräglad lyriker än denne och även mera avancerad i sin harmonik och uppvisar tillika i sin melodik inflytande från den samtida italienska ope ran. Efter debuten med Issé (1697) skrev han ytterligare 9 verk för scenen (tragedier, pastoraler, operabaletter), av vilka dramat Omphale (1701) betecknats som huvudverket. Destouches uppfostrades i en jesuitskola i Paris. Studierna avbrötos emellertid, då han 1685 åtföljde pater Tachard på en expedition till Siarn. Vid återkomsten blev han från 1692 musketör i Ludvig XIV:s livgarde men tog avsked 1696 och blev elev hos Campra. Hans förstlingsverk, pastoralen Issé (Trianon 1697), förskaffade honom inflytande i hovkretsarna, och omfattad med synnerlig välvilja av Ludvig XIV utnämndes han 1713 till generalinspektör för Operan, där han 1728—31 var direktör. Stilistiskt tog Destouches intryck av sin lärare Campra, och i sin musik har han som denne upptagit stilelement ur den samtida italienska operan. Han använder sig sålunda av daca-poarian, och på italienskt inflytande återgår även bruket av basso ostinato i några sceniska monologer. I sin harmonik kommer han ibland med för tiden djärva ackordföljder (septim-och nonackord), ägnade att skärpa det dramatiska uttrycket i handlingen. I impressionistiskt syfte ställer han även gärna i sin orkester olika stämgrupper i kontrast till varandra och visar över huvud begåvning för koloristiska effekter. Av Destouches’ operor synes särskilt Omphale (Paris 1701) ha blivit livligt uppskattad. Uppförd i repris 1752 gav den direkt anledning till buffonisternas strid. Destouches uppmärksammades även utanför Frankrikes gränser. Flera av hans partitur föreligga i tryck eller handskrift sedan 1700-talet i UUB, även MA:s bibi, äger verk av honom, och åtminstone den 1712 komponerade Callirhoé har med visshet spelats i Stockholm (1724). Litt.: Biogr. av K. Dulle (diss. 1909); C.-A. Moberg, Lullyskolan i Uppsala universitetsbiblioteks handskriftssamlingar (i STM 1925). E. S-m 1112