DIATESSARON ken på senare slarv eller degeneration. Riktigheten i denna teori kan ännu inte betraktas som klart bevisad. En egenartad ställning i förhållande till egentlig diastemati intaga vissa av den (medel-) bysantinska notskriftens intervalltecken, som kunna sägas vara en blandning av diastemati-och tabulaturtecken. Jämförande art.: Neumer, Notskrift. I. B-n Diate'ssaron (av grek, dia', genom, och te'ssaros, fyra, underförstått strängar), hos antika och medeltida musikteoretiker namnet på kvartintervallet. DiatonFk (av grek, dia', genom, och to'nos, ton). Diatoniska benämnas alla skal ty per, som äro uppbyggda av hela och halva tonsteg och (i regel) innehålla alla de sju stamtonerna. Hit höra alltså såväl antikens diatoniska skaltyper som de medeltida kyrkotonerna och våra tonsläkten dur och moll. Diatoniska tonsteg kunna endast uppstå mellan toner som kunna härledas från två bredvid varandra belägna stamtoner, t. ex. de diatoniska halvtonstegen c-dess, diss-e i motsats till de kromatiska halvtonstegen c-ciss, ess-e. Jämförande art.: Tonsystem. I. B-n Diaz [di/afr], Gabriel, spansk tonsättare (omkr. 1591—efter 1631), knuten till spanska hovet, skrev både världslig och kyrklig musik; den senare förlorades dock vid Lissabons förstöring 1755. Ätta av hans världsliga sånger finnas tr. i J. Arocas edition (1916) av Münchenhandskriften Cancionero de Sablonara. L S. Dhbdin, Charles, engelsk tonsättare, skådespelare och skriftställare (1745— 1814). D. började sin bana som korgosse i katedralen i Winchester 1756—59, studerade komposition huvudsakligen på egen hand, blev därefter skådespelare i London och skrev från 1764 väl ett 70-tal teaterstycken med el. utan musik. Åren 1789—96 gav han en rad »table-enter-tainments», i vilka han ensam uppträdde som författare, tonsättare, skådespelare, sångare och ackompanjatör. D. skrev även text och musik till många mycket populära sjömanssånger samt publicerade The musical tour of Mr. Dibdin (1788), History of the stage (1795), Professional life (1803; självbiogr.) och noveller. H. M-g Dickert, Max, svensk oboist av tysk börd (f. 1889 17/3), var efter studier i 1123 Berlin anställd bl. a. i Tyskland, Ryssland och Finland. Sedan 1914 är D. förste oboist i Konsertföreningen i Stockholm. Han har även gjort sig bemärkt som solist och kammarmusikspelare. H- M-g Dickson [dfksn], Mur i el, skotsk operasångerska, sopran (f. omkr. 1910). Elev av V. Ricci i Florens framträdde D. först i operettroller vid ett privat operasällskap, innan hon 1936 debuterade på Metropolitan som Marie i Brudköpet, där hon bl. a. vunnit uppskattning för sina framställningar av Amelia i Amelia går på bal och Musette i Bohème. G.P. Didelot [didlå/J, Charles Louis, fransk balettmästare (f. 1767 i Stockholm, d. 1836 i Kiev), under senare delen av sitt liv verksam i Ryssland, där han i hög grad bidrog till balettkonstens befordran i Noverres anda. Med åren delvis frigjord från sitt beroende av denne, lyckades han på ett utsökt harmoniskt sätt förena pantomim och ren dans. — Bild sp. 1126. D. utbildades i Paris på Gustav III:s bekostnad, var under åren 1786—90 premiärdansör vid Kungl. operan i Stockholm och försökte sig redan här som koreograf med en balett till C. G. Leopolds Frigga (1787). Han åtnjöt under denna period en tids tjänstledighet och uppträdde 1789 i London. Äret därefter lämnade D. definitivt Sverige, närmast för att debutera i Paris, och efter att några år ha varit balettmästare i Lyon återvände han till London och presenterade där 1796 sin mest berömda balettkomposition, Zéphire et Flore. Är 1801 kallades D. av Paul I till Petersburg och verkade där som koreograf i två olika perioder, först till 1811, och sedan, efter ny vistelse i London och Paris, under åren 1816—29, då han var förste balettmästare vid Kejserliga operan. Under denna senare period komponerade han ett tjugotal baletter, däribland Le prisonnier du Caucase, inspirerad av en Pusj-kin-dikt (1823), Phèdre et Hippolyte, grundad på Racines tragedi (1825), Acis et Galathée, Roland et Morgane, Paul et Virginie, Cora et Alonzo, Alceste, Le calife de Bagdad m. fl. Litt.: C. W. Beaumont, Complete book of ballets (1937); S. Lifar, La danse (1938); Kajsa Rootzén, Den svenska baletten (1945). K. R-n Diderot [didrå:'], D e n i s, fransk författare (1713—84), huvudred, för den berömda Encyclopédie, ou dictionnaire raisonné des Sciences, des arts et des métiers (35 bd, 1751—80) med utförliga 1124