DIEPENBROCK artiklar även om musik. D. var själv musikintresserad och behandlar i dialogen Le neveu de Rameau (ty. övers, från ms. av Goethe 1805; fr. uppl. 1821) operans konstart, för vilken han fordrar en lidelsefull stil. Han skrev också bl. a. ett akustiskt verk, Principes d’acoustique, ingående i Mémoires sur différents sujets de mathématique (1748). Litt.: J.-G. Prod’homme, D. et la musique (i ZIMG 1913/14); A. R. Oliver, The encyclope-dists as critics of music (1947). S. W. Di'do och Aene'as, lyrisk tragedi i prolog och 5 akter. Musik av J. M. Kraus till text av J. H. Kellgren. Uppförd ffg.: Sthlm 1799. — Huvudroller: Dido (sopran), Aeneas (tenor), Jarbas (bas). Operan, som var avsedd att givas vid operahusets invigning 1782, hade urspr. titeln Aeneas i Cartago. Ämnet har tidigare tonsatts av bl. a. H. Purcell till text av Tate (London 1689), vars Dido och Aeneas uppfördes i svensk radio 1948. Metastasios text Didone abbandonata har tonsatts av ett 40-tal kompositörer. Å. L-y Dfdur, A d a m o, polsk operasångare, bas (1874—1946), från 1908 under mer än 20 år en av stöttepelarna i Metropolitans ensemble, lika mycket beundrad för sin präktiga stämma som för sin sällsynta skådespelartalang. Född i Galizien började D. 1894 sin operabana i Rio de Janeiro, sjöng i Europa och Buenos Aires och kom slutligen 1906 till New York, där han engagerades vid Manhattan Opera Co.; övergick därefter till Metropolitan, där han debuterade 1908 som Mefistofeles i Faust. Under sin verksamhet vid denna scen (till 1933) kreerade han flera märkliga roller, bl. a. spelmannen i Kungabarnen (1910) samt titelr. i Boris Godunov (1913) och Gianni Schicchi (1918). — Efter 1930 uppträdde han endast mycket sällan; s. å. överflyttade han till Polen, där han ägnade sig åt sångpedagogisk verksamhet. Roller (utom nämnda): Dulcamara i Kärleksdrycken, Coppelius-Dapertutto-Mirakel i Hoff-manns äventyr, Klingsor i Parsifal, furst Gre-min i Eugen Onegin o. a. G. P. Didymiskt komma ->Komma. Di'dymos, grekisk skriftställare (63 f. Kr.—10 e. Kr.), verksam i Alexandria, författare till en viktig musikteoretisk avhandling, endast känd genom citat hos Ptolemaios. D. torde vara den förste som utvidgade py-thagoréernas tonsystem, så att även den stora 1125 Charles Didelot. A. Diepenbrock. tersen (4:5) betraktades som ett naturligt intervall i likhet med kvinten (2:3) och kvarten (3:4). Intervallet mellan den pythagoréiska tersen (64:81) och den av D. införda harmoniska tersen (4:5, dvs. 80:81) kallas didymiskt el. syntoniskt ->k o m m a. Samma intervall återfinnes mellan den stora heltonen (8:9) och den lilla heltonen (9:10). A. R-h Diebold [di:'bålt], Jo hann, tysk tonsättare (1842—1929), organist och körledare vid S:t Martins församling i Frei-burg i. Br. D. var elev till Töpler och komponerade liksom denne huvudsakligen kyrkomusik i enkelt hållen stil. Verk: Mässor, motetter o. a. körverk; en saml. orgelstycken, Der Festorganist m. m. — Utgav vidare orgelsaml. Möderne Meister (4 bd) och Der katolische Organist in Hochamt und Vesper (4 bd). I.S. Diémer [dieme/], Louis, fransk pianist, pianopedagog och tonsättare (1843— 1919), prof, vid MK i Paris från 1888. D., bland vars elever märkes Cortot, blev särskilt känd som tolk av äldre pianomusik, varav han utgav en saml., Clavecinistes fran-gais 2 bd. Han skrev piano- och violinkonserter, kammarmusik, sånger och pianostycken. Prix Diémer, en tävling i pianospel (->Musiktävlingar), instiftades av honom. G. T. Diener [di:'-], Hermann, tysk violinist och dirigent (f. 189 7 25/i), blev 1928 violinlärare och dirigent vid Collegium Musicum av Akademie für Schul- und Kirchenmusik i Berlin. D. har varit elev av A. Busch och ledde 1924 —28 en egen kammarorkester i Heidelberg. Han har bearb. J. S. Bachs Kunst der Fuge för stråkorkester. H. M-g Diepenbrock [di:'-], Alphons Jo-annes Maria, holländsk tonsättare (1862 —1921), en av sitt lands märkligaste kompositörer omkr. sekelskiftet och jämte W. 1126