VAN DIEREN Landré banbrytare för ett nationellt inhemskt tonspråk. D. var en humanistiskt skolad man, bedrev urspr. klassiska språkstudier vid univ. i Amsterdam — dr phil. 1888 och under tidigare år språklärare — och som tonsättare självlärd. I sina första verk anknöt D. till Wagners stil men fjärmade sig alltmer därifrån. Hans senare alstring bär en starkt personlig prägel, befryndad med Debussys. Till hans främsta verk räknas en rad vokalkompositioner, bl. a. en mässa för manskör, tenor och orgel (1890—91) samt ett Te Deum för dubbelkör, soli och orkester (1897), vidare scenmusik till Aristofanes’ Fåglarna (1917), Goethes Faust (1918) och Sofokles’ Elektra (1919—20). — Bild sp. 1126. Verk (utom nämnda): Kyrkliga och världsliga körverk a cap. och med ackompanjemang, ballader och sånger med orkester och med piano till texter av bl. a. Baudelaire och No-valis. Litt.: E. Reeser, A. D. (1935). G.M. van Dieren [di:'-], Bernhard, holländsk tonsättare (1884—1936), från 1909 bosatt i London, där han bl. a. var musikkorrespondent till den holländska tidn. Niuwe Rotterdamsche courant. Som tonsättare — han framträdde på allvar först i 30-årsåldern — var han radikalt konstruktiv. Verk: Operabuffan The tailor; orkesterverk, bl. a. två symfonier (nr 1 op. 11 för soli, kör och orkester till en kinesisk dikt, nr 2 op. 19) och verk för kammarorkester; 6 stråkkvartetter o. a. kammarmusik; körverk; sånger med orkester och med piano, pianostycken m. m. Litt.: E. Davis, B. van D. (i MQ 1938). G.M. Diesel [di:'-], Nathanael, dansk lutspelare (d. 1745), hovviolinist i Köpenhamn. I Det kgl. Bibliotek finns en stor saml. gitarrkompositioner och arr. av honom. Sch. Di'es irae, lat., vredens dag (sv. ps. 609), inledningsorden till dödsmässans sekvens, som är skriven av Thomas av Celano (d. omkr. 1255) i den regelbundna, mot hymnen tenderande form, som utmärker den senare sekvensen (Adam av S:t Victor). Det dramatiska innehållet har givit en rad nyare tonsättare tillfällen till tonmåleri vid nykomponering av texten. Bekant är Berlioz’ användning av dess första repris i karikerande syfte i Sym-phonie phantastique, sats 5. Jämförande art.: Rekviem, Sekvens. J. H. Å. Di esis, grek., kvartston el. annat litet 1127 intervall, särskilt vid enharmonisk förväxling (->Enharmonik). Om man utgår från c med frekvensen 1 och rör sig uppåt i stora terser, kommer man successivt till e (5/4), giss (25/16), hiss (125/64). Oktaven c1 har frekvensen 2 = 128/64, och in-tervallet cUhiss är således 128/125 (liten diesis). Fortskrider man i små terser (6/5) kommer man till en ton, vars frekvens är fjärde potensen av 6/5, dvs. 1296/625, och överskjuter oktaven med 648/625 (stor diesis). Liksom den stora tersen består av stor och liten helton (5/4 = 9/8x10/9) och den senare av diatonisk och kromatisk halvton (10/9 = 16/15 x 25/24), så kan den diatoniska halvtonen i sin tur sönderläggas i (liten) kromatisk halvton och (liten) diesis (16/15 = 25/24 X 128/125). — It. diésis och fr. d i è s e [diä:'z] beteckna förhöjningstecknet f. Jämförande art.: Intervall, Komma, Schisma. A.R-h Diet(e)rich [di:'-], Sixtus, latiniserat Xistus Theodericus, tysk musiker (1490—1548; enl. annan uppgift f. 1492), vid sidan av J. Walter den främste av de tidiga protestantiska kyrkotonsät-tama. Efter studier vid univ. i Freiburg i. Br. blev D. 1517 körprefekt i Konstanz. Här övergick han 1527 öppet till protestantismen. År 1540 inskrevs han vid univ. i Wittenberg och återupptog sina musikstudier. Senare vände han tillbaka till Konstanz men fördes 1548, då Karl V:s trupper belägrade staden, gammal och sjuk därifrån till S:t Gallen, där han dog två månader senare. Vid sidan av kyrkomusiken utarb. han en mängd folkliga, profana melodier i nederländsk körstil. Verk: Epicedion Thomae Spor eri (5-st.; 1534), Magnificat (4-st.; 1534), antifoner, hymner och motetter, talrika körlieder, orgelstycken m. m. — Nytr. ha publicerats i DDT 34 och av H. Zenck (13 hymner). Litt.: H. Zenck, S. D. Ein Beitrag zur Musik und Musikanschauung im Zeitalter der Reformation (1928). J.H.Å. Dietz [di:ts], Max, österrikisk musikforskare (1857—1928), dr phil. vid univ. i Wien, från 1886 privatdocent i musikvetenskap där; prof. 1908; även musikrecensent i flera tidningar. D:s främsta arbete är Geschichte des musi-kalischen Dramas in Frankreich während der Revolution bis zum Direktorium (1885; 21893). Dietzmann [di:'ts-], Friedrich (Fritz) Gustav Vilhelm, dansk violoncellist (f. 1898 26/3). Elev till sin fader, violoncellisten Poul D. (1871—1921), utbildade sig D. till en framstående konstnär. Han 1128