DILLNER är medlem av Det kgl. Kapel i Köpenhamn och konsertmästare där sedan 1926. Hans bror, Poul Gustav Rudolf D. (1895—1949), var även violoncellist och konsertmästare vid Statsradiofonien från 1925. Sch. Dieupart [dtøpa/r], Charles, fransk tonsättare, violinist och klaverspelare (d. omkr. 1740), under många år operacembalist hos Händel i London (efter 1707) och känd för sina utmärkta framföranden av Corellis violinkompositioner. Av D:s verk finnas i behåll Select lessons for the harpsichord (u. å.), en svit i f-moll i avskrift efter en kopia utförd av J. S. Bach, Six suites de clavecin... composées et mises en concert pour un violon et une flüte, avec basse de viole et un archiluth (s. å.hSir ouver-tures pour clavecin, avec violon et basse con-tinue (u. å.); sånger. — Édition de 1’Oiseau-Lyre, Paris, har publicerat 2 vol. av D:s verk, red. av P. Brunold (vol. 1, 6 Suites pour clavecin; vol. 2, Airs et Chansons). Litt.: A. Pirro, Les clavecinistes (1925). I. S. Differe'nstoner ->Kombinationstoner. Differe'ntiae, lat., eg. åtskillnader (även diffinitiones, divisiones el. varietates), skiljaktigheter i slutformeln (finalis) i den s. k. lilla doxolo-gin, Gloria patri, som alltid avslutar anti-fonisk psalmodi i katolsk kyrkosång. Alltefter den antifonala formelns karaktär växla inom de olika kyrkotonerna deras dif-ferentiae. De hade från början till uppgift att i tonhöj dsnormerande syfte underlätta into-neringen av den refrängmässigt uppträdande antifonan mellan psalmverserna men förlorade sitt berättigande, då den refrängmässiga upprepningen av antifonan upphörde och då orgeln fick större betydelse som kyrkoinstru-ment. Litt.: P. Wagner, Einführung in die grego-rianischen Melodien 3 (1921). C.-A. M. Dijkman el. D y k m a n, L u d e r t, tonsättare (omkr. 1650—början av 1700-talet), från omkr. 1680 director musices et cantus vid Karlstads katedralskola och organist vid domkyrkan, omkr. 1685 kantor och organist vid Storkyrkan i Stockholm. Till de små prinsarna Gustafs och Ulrichs begravning i Riddarholmskyrkan d. 10/? 1685 skrev D. en kantat i Carissimis stil, vilken trycktes s. å. (ett ex. i UUB). Är 1699 om-nämnes han som en av de uppvaktande musikerna vid hovet. — Hans son L u d e r t D. var anställd i hovkapellet från 1751 till sin 1129 död 1764. Även fadern, Peter D., var musiker, nämligen organist (och tillika stadsskri-vare) i Hedemora. A. Th. Dikto'nius, Elmer Rafael, finländsk författare och musikkritiker (f. 189 6 20/i), en av de främsta gestalterna inom modern finlandssvensk litteratur. Efter studier vid Helsingfors musikinst. samt i Frankrike och England skrev D. i sin ungdom originella och starkt modernistiska kompositioner men fann snart i diktkonsten det naturligaste uttrycket för sin skapardrift. Hans radikala och spirituella musiköversikter i Nya Argus ha väckt livlig uppmärksamhet; en del av dem har han omred. och utg. i bokform, Opus 12. Musik (1933). N.-E.R. Diletta'nt (av it. diletta're, roa, förnöja sig), urspr. detsamma som amatör el. liebhaber, på tonkonstens område en musikälskare, som inte yrkesmässigt utan för sitt nöjes skull utövar musik. Dilettanterna spelade särskilt under 1700-talet en dominerande roll inom musiklivet. I motsats till »kännarna» hade de oftast inte några djupare kunskaper i konstens regler eller ett genom studier skolat omdöme, men de förde under denna period musikakademier, collegia musica o. dyl. till en oförliknelig blomstring. Utan deras samverkan med fackmusikerna hade det offentliga konsertväsendets snabba spridning varit otänkbar. Det var också i mycket stor utsträckning för att tillgodose dilet-tanternas behov som musikförläggarna framför allt fr. o. m. 1760-talet gåvo ut en stor mängd kammarmusik, samlingsverk m. m. Numera har dilettant fått en nedsättande innebörd av »klåpare», vilket icke i samma utsträckning är fallet med ordet amatör. Jämförande art.: Musiksociologi. S. W.; I. B-n Dillner, Johan (Johannes), präst (1785—1862), känd som uppfinnare av instrumentet ->psalmodikon och ivrigt verksam för församlingssångens höjande. Efter studier i Uppsala och tjänstgöring i Stockholm, Ö. Ryd och Funbo blev Dillner kyrkoherde i Östervåla 1839, från 1843 som kontraktsprost. Han utnämndes 1810 till e. o. hovpredikant och deltog 1814 som präst i norska fälttåget. I yngre dagar ägde han starka litterära intressen och tillhörde Gö tiska förbundet. När Dillner kom ut i församlingsarbetet började han intressera sig för den kyrkliga sången. Sedan han uppfunnit instrumentet psalmodikon fick allmänheten ett lätt- 1130