DIM A hanterligt musikinstrument, på vilket man kunde spela enklare melodier. Han utarbetade till det även en särskild notskrift i siffror och utgav bl. a. Melodierna till swenska kyrkans psalmer, noterade med ziffror (1830). Psalmodikonet uppnådde stor popularitet; Dillner utgav även stämböcker i sifferskrift, då man på sina håll sjöng koralerna i fyrstämmig sats. — LMA 1834. Litt.: L. Johansson, Prosten J. D. i östervåla och hans psalmodikon (i Fataburen 1944). Å.D. Dima, Gheorghe, rumänsk tonsättare (1847—1925). Efter studier vid MK i Leipzig för bl. a. E. F. Richter ägnade sig D. främst åt kördirigering och mu-sikpedagogisk verksamhet; var bl. a. ledare för katedralkören i Sibiu och för kören i S:t Nikolauskyrkan i Brasov. Verk: Oratoriet La mère d’Étienne le Grand; Voilä la hora qui tourne för blandad kör och orkester, en kantat samt andra körverk; instrumentalmusik och sånger. Å. L-y Diminue'ndo, förk. dim. el. d i m i n., it., avtagande. Dynamisk beteckning för avtagande tonstyrka; detsamma som d e-crescendo. Motsats: Crescendo. Diminutio'n (av lat. diminu'ere, förminska). 1. Diminu'tio, benämning på förkortning av notvärden inom särskilt 1400-talets och det tidiga 1500-talets mensuralmusik. D. sammanhänger med den s. k. proportions-läran och den vanligaste formen är d i m i n u-tio simplex — proportio dupla, dvs. en halvering av notvärdena, markerad med en särskild symbol, vanl. O, C 2 el. C. Jämförande art.: Alla breve, Mensuralnot-skrift. En direkt motsvarighet till detta förfarande är diminution, det i polyfon musik, särskilt i kanon och fuga, brukliga förfarandet att i en melodi förkorta samtliga toners tidsvärden, t. ex. genom halvering. Motsats: Augmentation. 2. Di min ue'r in g, fritt improviserad, ornamental utsmyckning av en melodisk linje. Redan på 1300-talet omtalas diminuerings-konsten inom ramen för den improviserade kontrapunkten (contrappunto alla mente) och därifrån gå direkta linjer till 1400- och 1500-talens instrumentala diminuering och 1500- och 1600-talens kolorerade vokalmusik. Diminue-ringen, som kunde äga rum i flera stämmor samtidigt, men i regel koncentrerades till överstämman, innebar dels en uppdelning av alla 1131 långa notvärden i flera korta, vilket kunde ske antingen melodisk-lineärt eller ackordisk-arpeggierande, dels ett melodiskt utfyllande av alla större intervallsprång. Diminueringen tillmötesgick givetvis i hög grad varje strävan efter virtuositet och hade sin glanstid på 1500-talet, då den utförligt behandlades av en rad skriftställare ss. Ganassi (1535), Petit-Coclicus (1552), Zacconi (1592 och 1622) och många andra. Under 1600-talet började man nedteckna den tidigare improviserade diminueringen, men ännu högbarockens instrumentala improvisation är en direkt fortsättning på den gamla dimi-nueringskonsten. På det instrumentala området tog orgelmusiken tidigt upp diminueringen, av allt att döma efter vokala förebilder; från orgel övertogs sedan ornamentala bildningar av bl. a. lutmusiken. Diminueringen har i stort sett följt den övriga improvisationskonstens utvecklingshistoria: från att ha varit ett med kompositionen övergår den mer och mer till att bli en de reproducerande konstnärernas angelägenhet, stelnar småningom i fixerade ornament och prydnads-figurer, vilka från att betecknas med enkla symboler alltmera skrivas ut i detalj. Ett viktigt fält för den nedskrivna diminutionen var givetvis variationsformen (t. ex. hos de engelska virginalisterna). Litt.: Åtskilliga skrifter från äldre tider se under Improvisation, Ornamentik, Uppförandepraxis. Speciellt: M. Kuhn, Die Verzierungskunst in der Gesangsmusik des 16. und 17. Jahrhunderts (diss. 1902); R. Lach, Studien zur Entwickelungs-geschichte der ornamentalen Melopöie (1913); E. Ferand, Die Improvisation in der Musik (1938). L B-n Diony'sos, i den antika grekiska mytologin den översvallande livskraftens och det berusande vinets gudom, dyrkad nattetid vid fackelsken i orgiastiskt vilda danser till ackompanjemang av handpukor och bäcken. I antik musikestetik var det »dionysiska» instrumentet den asiatiska aulos, motsatsen till Apollons ki-thara. — Dionysisk, en av Nietzsche lanserad estetisk term, som betecknar den subjektiva uttryckskraftens övertag över den konstnärliga viljan till form. Motsats: apollinisk ->Apollon. C.-A. M. DFppel, Johann Andreas, tysk operasångare, tenor (1866—1932), främst ryktbar för sin framställning av de ledande tenorpartierna i Wagners musikdramer. D. tillhörde Metropolitans ensemble 1890—91, 1898—1902 och 1903— 1132