DIRIGERING 10; 1908—10 även medlem av dess direktion. D. var först banktjänsteman i hemstaden Kas-sel men övergick 1887 till musiken. Efter undervisning för bl. a. Hey i Berlin debuterade han 1887 på stadsteatern i Bremen, där han kvarstod till 1892. Redan 1889 hade D. framträtt i Bayreuth och 1890 uppträdde han ffg. på Metropolitan, varefter följde en turné genom USA 1892. Följande år engagerades han till Breslau och 1893—98 var han knuten till Hofoper i Wien. Sedan han lämnat Metropolitan var han 1910—13 administrativ ledare för The Chicago Grand Opera Co. och därefter dir. för ett eget operasällskap. D:s rolllista omfattade nära 150 partier inom såväl klassisk som modern opera, varjämte han tolkat över 60 ledande oratoriepartier. G. P. Di'rdal, N i c o 1 a i Edland, norsk pianist och pedagog (f. 1896 21/2), sedan 1923 lärare i piano och pedagogik vid MK i Oslo och från 1946 ordf, i Oslo musikk-laererforening. D., som studerat vid MK i Oslo för bl. a. K. Svensen, Kristoffersen och Dagmar Walle-Hansen samt vid MK i Leipzig, avlade orga-nistex. 1923. Han utgav 1939 Fingerövelser. ö. G. Dire'ctor mu'sices, lat., musikdirektör, gammal benämning främst på ledarna av den vid universiteten bedrivna musikutövningen och på skolornas musiklärare; stundom ha även i kyrkans tjänst anställda musiker denna titel. I Sverige kallades gymnasiernas musiklärare ännu in på 1800-talet director m u s i c e s et cantus. Föreståndaren för den på praktisk musikodling inriktade musikinst. vid Uppsala univ. bär än i dag titeln director musices. S. W. Direktionsstämma, ett i mindre orkestrar, underhållningsensembler o. dyl. brukligt sammandrag av viktigare stämmor och stäminsatser (vanl. i form av »in- 2 3 prickningar» i en violin- eller piano -stämma), som för ensemblens ledare tjänstgör som ersättning för ett partitur. I. B-n Dirge [da:dg], en vokal el. instrumental komposition, avsedd att framföras vid begravning. Benämningen härleder sig från lat. Dirige Domine, en antifon ur Officium defunctorum. Dirige'ring, konsten att sammanhålla och leda en grupp musicerande människor (en orkester, en kör el. bådadera i en opera, ett oratorium el. dyl.) genom rytmiska rörelser och andra synliga tecken. Dirigeringskonstens teknik. Dirigentens uppgift är dels att genom klar och regelbunden taktslagning för de musicerande ange tempo, taktart och rytmiska tyngdpunkter, dels att därutöver, genom instruktion och på andra sätt, få de musicerande att gemensamt följa och förverkliga hans konstnärliga intentioner. Taktslagningen utföres med höger arm och hand — varvid dirigenten numera oftast begagnar sig av taktpinne — och följer i regel vissa stående rörelseschemata. Taktens betonade tyngdpunkt, »ettan», anges sålunda alltid med nedslag, upptakten alltid med uppslag; infogas de övriga taktdelarna däremellan uppstår en rad allmänt vedertagna »taktfigurer». I övrigt rättas slagen efter tempot: i långsamma tempi slås två el. flera slag per taktdel (t. ex. i andantesatser i 4/4-takt ofta åtta slag i takten), i snabba tempi infaller omvänt flera taktdelar på varje slag (rörlig 6/8-takt slås därvid som tvåtakt i grupper om tre åttondelar, 9/8-takt som tretakt etc.). Genom att slå små resp, stora taktslag kan dirigenten samtidigt angiva dynamiska schatteringar (såväl piano och forte som crescendo och diminuendo). Ett viktigt slag är »preparationsslaget», den »ideella upptakt», som förbereder en gemensam 4 Taktfigurer. a) tvådelad, b) tredelad, c) fyrdelad och d) sexdelad takt. 1133 1134