DISCANTUS definitivt nått fram till den centrala ställning i musiklivet som den intar i våra dagar. Dirigentens person och tolkning stå i centrum för intresset på ett sätt, som stundom hotar att ställa musikverket i skuggan, och tack vare radio och grammofon kan en auktoritativ tolkning av ett musikverk få betydelse vida utöver det tillfälle och den plats där den ägt rum. Varje större orkester världen runt har sin egen ord. ledare, men dessutom florerar ett allt livligare internationellt utbyte av kända dirigenter och många äro redan de, som i likhet med instrumentalvirtuoser huvudsakligen ägna sig åt att resa omkring och uppträda som gästdirigenter, något som i sin tur har ökat kraven på orkestrarnas kvalitet. Av berömda dirigenter från mitten och senare hälften av 1800-talet kunna förutom ovannämnda franska nämnas H. Richter, H. Levi, K. Muck och F. Mottl (alla berömda opera-, framför allt Wagner-dirigenter), G. Mahler, R. Strauss, F. von Weingartner. — Bland vår egen tids största dirigenter må framhållas italienarna A. Toscanini och V. de Sabata, tyskarna W. Furtwängler, B. Walter, H. Scherchen, O. Klemperer, L. Blech, H. Abendroth, F. Busch, C. Krauss, H. Karajan, E. Jochum, K. Böhm m. fl., engelsmännen H. J. Wood, A. Boult, T. Beecham, M. Sargent m. fl., holländaren W. Mengelberg, fransmännen P. Monteux, A. Wolff, C. Münch, P. Paray och schweizaren E. Ansermet, tjeckerna V. Talich och R. Kubelik, polacken P. Kletzki samt de i Amerika verksamma dirigenterna L Stokowski, S. Kusse-vitskij, E. Ormandy, F. Reiner m. fl. Danmarks främsta dirigenter i senare tid ha varit G. Höeberg, C. Nielsen, J. Hye-Knudsen, M. Wöldike och E. Tuxen; bland norska orkesterledare må framhävas J. Halvorsen, J. Svend-sen, O. Kielland, O. Grüner Hegge och H. Hei-de. I Finland ha bl. a. R. Kajanus, G. Schnée-voigt, A. Järnefelt, T. Hannikainen, T. Haapa-nen, J. Jallas och E. Linko vunnit erkännande. Av i Sverige verksamma dirigenter märkas, förutom raden av svenska hovkapellmästare under 1700- och 1800-talet, utländska ledare som A. Järnefelt, G. Schnéevoigt, V. Talich, F. Busch, I. Dobrowen, C. Garaguly, och svenska som W. Stenhammar, T. Aulin, A. Wiklund, N. Grevillius, T. Mann, S. Eckerberg, S. Fryk-berg m. fl. — Vid MH har undervisning meddelats i dirigering sedan 1917 (O. Morales, 1945 efterträdd av T. Mann). Jämförande art.: Kördirigering. Litt.: B. Grosbayne, A bibliography of works and articles on conductors... (1934); dens., A perspective on the literature of conducting (i Proceedings of the musical Association 1940).— R. Wagner, Über das Dirigieren (1869; flera uppl.; eng. uppl. 1919); K. Schröder, Katechis-mus des Dirigierens und Taktierens (1889); F. von Weingartner, Über das Dirigieren (1895; 51920; eng. uppl. 1925); A. Dubois, Étude sur la direction de 1’orchestre (1898); E. Vogel, Zur 1137 Geschichte des Taktschlagens (i PJ 1898); R. Schwartz, Zur Geschichte des Taktschlagens (i PJ 1907); A. Chybinsky, Beiträge zur Geschichte des Taktschlagens (diss. 1908; tr. 1912); H. Löb-mann, Zur Geschichte des Taktierens und Dirigierens (1912); G. Schünemann, Geschichte des Dirigierens (1913); R. Cahn-Speyer, Hand-buch des Dirigierens (1919); A. Stoessel, The technique of the baton (1920; 21928); A. Weiss-mann, Der Dirigent im 20. Jahrhundert (1925); J. W. Allen, The orchestra director’s manual (1928); A. Carse, Orchestral conducting (1929); H. Scherchen, Lehrbuch des Dirigierens (1929; eng. uppl. 1933); H. Diestel, Ein Orchestermu-siker über das Dirigieren (1931); A. Boult, A handbook on the technique of conducting (1932; 21937); A. Lualdi, L’arte di dirigere d’orchestra. Antologia e guida (1940); J. Lewis, Conducting without fears (2 bd, 1942—45); T. Norlind, Di-rigeringskonstens historia (1944); W. J. Sinn, The conductor rises his baton (1944); H. J. Wood, About conducting (1945); O. Morales, Handbok i dirigering (1946). I. B-n Diruta [diro/ta], Agostino, italiensk kyrkotonsättare (f. mot slutet av 1500-talet), medlem av Augustinorden. D. var trol. elev till Girolamo Diruta och verkade 1630—47 som organist och körledare vid Sant’ Agostino i Rom. Hans kompositioner omfatta mässor, litanior, Poesie heroiche... op. 20 (tr. 1617—47) o. a kyrkomusik samt några världsliga monodiska verk. L S. Diruta [diro/ta], Girolamo, italiensk tonsättare och orgelspelare (f. omkr, 1560), mest känd genom utgivandet av Il transilvano ... (2 bd, 1597—1609; flera uppl.), den första kända skolan för orgel-och klaverspelning; den har också en musikteoretisk avd., är avfattad i dialogform och innehåller verk av D. och andra tonsättare ss. A. och G. Gabrieli, C. Me-rulo m. fl. Uppgifterna om D. äro mycket fåtaliga. Är 1574 inträdde han i franciskanklostret i Coreg-gio, vistades från omkr. 1582 till 1593 i Venedig, blev 1597 organist vid domkyrkan i Chi-oggia. I samma befattning omnämnes han Gubbio 1609 och 1612. D. var elev till G. Zar-lino, C. Porta och C. Merulo samt hörde Venedig G. Gabrielis verk. Litt.: C. Krebs, G. D:s Transilvano. Ein Bei-trag zur Geschichte des Orgel- und Klavier-spiels im 16. Jahrhundert (i Vj 1892). F. L-g Disca'ntus, medeltidslat., ung. »sär-sång», fr. déchant, från 1100-talet beteckning på en över den (liturgiska) cantus firmus (fasta melodin) utförd stämma, som i början improviserades efter vissa 1138