DISHARMONI överenskomna regler (i Frankrike ännu på 1500-talet déchant sur le livré = improviserad d., jfr å livre ouvert = a prima vista) men inom den flerstämmiga konsten måste skriftligt fixeras. Huruvida den ännu på 1400-talet provinsiellt här och var fasthållna motrörelseprincipen, varom traktaten Discantus positio vulgaris (C. E. H. de Coussemaker, Scriptores 1) omkr. 1200 handlar, är att betrakta som en reaktion mot parallellismen i organumstilen, är ovisst. C.-A. M. Disharmoni' (av lat. dis, isär, och grek. harmoni'a, samklang), eg. missljud, populär benämning på klangbildningar, som förefalla lyssnaren missljudande och oförståeliga. D. bör ej förväxlas med dissonans. Diska'nt (lat. discantus av dis, isär, och cantus, sång), beteckning för den övre delen av vårt tonomfång, i flerstäm-mig sats liktydigt med den översta stämman (sopranen). Som bestämning vid instrumentnamn o. d. angiver d. högt tonomfång. I dagligt tal kallas ofta den övre hälften av klaviaturen på piano- och orgelinstrument diskant. Diskanti'st, en i svenska källor från medeltiden och 1500-talet ofta använd benämning på körsångare (Nils Rag-valdsson, som omkr. 1500 skildrar den heliga Katarinas translationsfest 1489, kallar sångarna »discantores»), under 1600-talet den vanliga benämningen på gossar, vilka före målbrottet som sångare deltogo i flerstämmigt utförd musik. Musikerutbildningen började under denna tid vanl. med några års lärotid som diskantist, varefter eleven så småningom fick lära sig hantera ett instrument och blev »instrumentalist». I det svenska hovkapellet funnos i regel två diskantister (i källorna så benämnda tidigast 1640, dessförinnan kallades de »kapellknaben»). För dessa uppbar hovkapellmästaren ett visst arvode mot att han meddelade dem undervisning. Under 1700-talets första årtionden ersattes stundom gossarna av sångerskor (1702 näm-nes R. de Crolls hustru), och efter Anders Dübens avgång 1726 nämnas inte längre de två diskantisterna i det svenska hovkapellet. Litt.: T. Norlind, Musiklexikon (21927; Dis-cantist). B. L. Diska'ntklav ->Klav. 1139 Diskogra'fica, Diskotek ->Grammofon. Avd. Diskografika. Diskorda'ns (av lat. discorda're, icke stämma överens), en ovanlig term som av vissa nyare musikforskare givits speciella ehuru skiftande betydelser (t. ex. hos Stumpf) men eljest brukas ungefär liktydigt med disharmoni. L B-n Disposition ->Orgeldisposition. Diss (ty. Dis, eng. D-sharp, fr. Ré dièse, it. Re diesis), namn på den med ett kromatiskt halvtonsteg höjda tonen d; grundton i Diss-dur (med 9 f; uppträder vanl. enharmoniskt förväxlad till Ess-dur) och diss-moll (med 6 f, för f, c, g, d, a och e). Dississ (ty. Disis, eng. D-doublesharp, fr. Ré double-dièse, it. Re doppio diesis), benämning på den med två kromatiska halvtonsteg höjda tonen d. I. B-n Dissona'ns, lat., särklang, kallas varje samklang av toner, vilken icke sammansmälter för örat utan klingar »isär». Motsats: Konsonans. Dissonansen innebär i regel en spänning, som fordrar upplösning, den har alltså en viss strävan el. rörelsetendens. Som musikaliskt medel intar dissonansen en central ställning i den flerstämmiga musikens historia. Tekniskt sett har den inom polyfona stilarter främst använts för att ställa olika melodier i relief mot varandra, i homofona stilarter för att framhäva och förstärka vissa klangers funktion och spänning, och har under alla tider spelat en avgörande roll i det musikaliska uttryckets och affektskildrandets tjänst. I det följande behandlas dissonansen ur es-tetisk-psykologisk och historisk synpunkt. Betr, dissonans ur akustisk synpunkt ->inter-vall; betr, olika teorier om orsakerna till intervallens konsonans- el. dissonansgrad ->kon-sonans; betr, dissonansbehandlingen i musikalisk sats ->harmonilära. Enligt traditionellt betraktelsesätt äro de samklanger dissonanta, som innehålla endera sekunder, septimor el. överstigande och förminskade intervall. Emellertid visar det sig omöjligt att en gång för alla klassificera olika dissonanser i arter och grader. Även kvarten kan exempelvis verka dissonant i vissa sammanhang. Varje samklang kan fungera och verka på olika sätt, beroende på det musikalisk-logiska sammanhang i vilket den uppträder 1140