DISSONANS (»uppfattningsdissonans»). Ackordet ass-c-f i ex. 1 a är konsonant men verkar i ex. 1 b disso-nant i tempererad stämning, därför att ram-intervallet här inte bara tecknas utan gehörs-mässigt uppfattas som en förminskad septima: Dissonans. Notex. 1. Av största betydelse för hur en dissonans uppfattas är vidare dess position i förhållande till rytmiska tyngdpunkter. I ex. 2 (ur J. S. Bachs trestämmiga sinfonia f-moll) »upplöser» sig tersen till en sekund och kvinten till en överstigande kvart, en effekt som är betingad av en samverkan mellan betoning och förhållningarnas stegvisa upplösning: Dissonans. Notex. 2. J. S. Bach, Sinfonia f-moll för klaver, första takten. Det vanligaste exemplet på ett ackord med skenbart konsonant byggnad, som i själva verket är av dissonant karaktär och har klar upp-lösningstendens, är det s. k. dominantkvart-sextackordet, som är att betrakta som en dubbel förhållning (till »dominantterskvintackor-det»): Dissonans. Notex. 3. Förutom dessa rent logiskt betingade förändringar av dissonansens verkan får den djupare sett sin karaktär och innebörd förändrad alltefter den musikaliska tids- el. personstil, vari den uppträder. Ett septimackord har inte samma verkan hos Haydn som hos Debussy. Ackordföljder, som chockerade en 1500-tals-lyssnare, verka lättfattliga och normala fyrahundra år senare. Sällan har man så starkt kunnat uppleva dissonansbegreppets relativitet som under 1900-talet. Vid ett systematiseringsförsök skulle man kunna skilja mellan melodiska och klangliga dissonanser. Till de förra höra förhållningar (betoningsdissonanser), föruttag-ningar, genomgångs-, växel- och språngtoner. Till de senare höra enligt traditionell uppfattning alla klangbildningar utom dur- och molltreklangerna med omvändningar. Emellertid ha många dissonanta ackord uppstått genom assimilation av primärt melodiska dissonanser, som stelnat till fasta ackordbeståndsdelar under intryck av ett vertikalt betraktelsesätt. Varje dissonans påverkar ett ackords harmoniska funktion. Dominant- och subdomi-nantfunktionerna skärpas genom tillsats av vissa toner, s. k. »karakteristiska» dissonanser (t. ex. septiman till dominanten, sex-ten till subdominanten). De fyr- och femtoniga klanger, som på så sätt uppstå, innehålla vanl. element ur både dominant- och subdominant-treklangerna. Deras dissonansverkan består alltså i en spänning mellan dessa element, vilken i regel förkroppsligas i en överstigande kvart el. förminskad kvint. (Detta »tritonus»-intervall spelar en viktig roll i det klassificerings-försök av samtliga tänkbara samklanger inom vårt tolvtonsförråd, som P. Hindemith publicerat i sin kompositionslära 1937.) Historik. Såväl utom som inom Europa har den fler-stämmiga musikodlingen tidigt brukat dissonanta samklanger, främst som tillfälliga biprodukter av heterofoni och bordun-praxis, men också mera medvetet i form av t. ex. parallella sekunder. Västerlandets musikteori under medeltiden har däremot gått steg för steg från organum-teknikens parallella kvarter och kvinter via erkännandet av tersernas och sexternas konsonansgrad (»ofullkomliga konsonanser») till en alltmer utvecklad lära om hur dissonanserna skola behandlas, dvs. förberedas och upplösas, i polyfon sats. I 1400- och 1500-talens högt utvecklade polyfoni var dissonansen ännu huvudsakligen av melodisk art. Med generalbastidsåldern, förberedd av bl. a. körvisa och madrigal, träder dis- Dissonans. Notex. 4. R. Wagner, Tristan och Isolde; förspelets inledande takter. 1141 1142