DI STEFANO sonansen i det funktionella ackordsammanhangets tjänst. Sedan dess har dissonansen oavbrutet fått en alltmera fri behandling och självständig ställning. Ett tidigt och klassiskt exempel på »dissonansens relativitet» är det berömda septimackord, som avslutar begynnelsemotivet i förspelet till Wagners Tristam och Isolde. I förhållande till de föregående starka ledtons- och förhållningsspänningama verkar detta septimackord rent avspännande (ex. 4). Med tonsättare som Grieg, Musorgskij, Mah-ler och Debussy skedde ytterligare en omvärdering: tidigare som spänningsdissonanser uppfattade ackord begagnas nu som stillastående klanger, ofta med raffinerad färgverkan. På detta och andra sätt utsuddas särskilt i rent impressionistiska kompositioner de dissonanta klangernas innebörd av spänning. Debussy kan t. ex. »färglägga» en hel melodi med parallellförda septimackord, som därvid helt förlora sin upplösningstendens. Vad 1900-talets musikodling beträffar, är den fylld av djärva experiment på dissonansens och dissonansbehandlingens områden, som ännu icke blivit föremål för vetenskaplig analys och teoretiska förklaringsförsök. Litt.: E. Hartmann, Konsonanz und Disso-nanz (diss. 1922); K. Jeppesen, Palestrinastil med saerlig Henblik paa Dissonansbehandlingen (1923); P. Hindemith, Unterweisung im Ton-satz (2 bd, 1937—39); A. Truslit, Die Dissonanz als Wettstreit zweier Tonempfindungen (i Pas-sow-Schäfer, Beiträge ..., bd 28, 1930); A. Ma-chabey, Dissonance, polytonalité, atonalité (i RM 1931). — Se vidare under Harmonilära och Kontrapunkt. I. B-n di Stefano, Giuseppe, italiensk operasångare, tenor (f. omkr. 1921). di S. debuterade 1947 med osedvanlig framgång på Teatro Reale i Rom. I slutet av samma år företog han en resa till England, där han gjort grammofoninsjung-ningar. G. M. Disti'nctio, lat., avsöndrande, skiljande, även interpunktering, eller d i v i s i o, beteckning på de — koralperioder avskiljande — tvärstreck, vilka i de nya vati-kanska upplagorna av katolska liturgiska sångböcker bestå dels i streck genom hela linjesystemet (dubbelstreck vid satsslut, finalis, enkelstreck vid skiljestället mellan psalmversens två led, divisio maior), dels i kortare streck, av vilka det i notplanets mitteldel (divisio minor) skiljer koralperioder åt, medan det på den översta notlinjen anbragta (divisio minima) närmast har karaktär av andhämt-ningstecken. Distinktionsstrecken ha sin. motsvarighet i den utvecklade mensur alnotskriftens skiljetecken, i allmänhet ett litet lutande vertikalstreck / eller en punkt. Signum perfectionis skiljer perfekta longatecken eller deras motsvarande värden åt och fick med hänsyn härtill även benämningen divisio modi; signum distinctionis skiljer semibrevesnoter eller motsvarande värden åt; acceptio syllabarum fördelar noterna på de riktiga textstavelserna. Jämförande art.: Mensuralnotskrift. Litt.: Graduale Romanum, De notularum can-tus figuris et usu (p. xiii); C.-A. Moberg, Om flerstämmig musik i Sverige under medeltiden (1928). C.-A. M. Dfstler, Hugo, tysk tonsättare (1908— 42), ett av den kyrkomusikaliska reformrörelsens största namn i Tyskland under 1930-talet, vars insatser blivit normgivande för såväl samtida tyska som skandinaviska tonsättare på detta fält. Distler utbildade sig vid MK i Leipzig med bl. a. Ramin och Grab-ner som lärare i orgel resp, komposition. Kort efter avlagd examen valdes han 1930 till organist i S:t Jacobikir-che i Lybeck, där han verkade till 1938, då han blev lärare i musikteori, komposition och kördirigering vid MH i Stuttgart. År 1940 mottog han kallelsen till MH i Berlin, där han undervisade i komposition, kördirigering och orgel; prof:s titel s. å. Ett halvår senare (1941) utnämndes han till ledare för Staats- und Domchor i Berlin. Distlers framträdande måste ses mot bakgrunden av de kyrkliga förhållandena under hans levnad och hänger intimt samman med de genomgripande restaurationssträvanden, som sökte återföra kyrkan till sig själv och därmed till sin egentliga uppgift. Ty Distlers mål var att inordna kyrkomusiken i det liturgiska sammanhang, ur vilket den alltsedan Bachs dagar så småningom kommit att lösgöra sig. Kören, liksom orgeln, framstodo för honom helt och hållet som med gudstjänsten intimt förbundna faktorer, och det är i sin liturgiska musik för dessa uttrycksmedel som han som tonsättare når högst och klarast förverkligar sina intentioner. Hans körverk a cappella, liksom hans bästa verk överhuvud, kännetecknas av en konstrik polyfon faktur och meningsfull, klar deklamation, och deras melodiska linj ef öring har tydlig anknytning till gregoriansk koral. Den rytmiska rörligheten och förkärleken för operiodisk uppbyggnad lärde han av nederländarna, främst Okeghem och Obrecht. Harmoniken .1143 1144