DITYRAMB Carl Ditters von Dittersdorf. Efter ett kopparstick av Riedel. sertei' och kammarmusik står han till stilen ungefär mitt emellan Haydn och Mo-zart. I de sceniska verken har han även, särskilt beträffande formen, influerats av den italienska buffan. Mest bekant av dessa blev sångspelet Doktor und Apo-theker (1786; Doktorn och apotekaren Sthlm 1858), som långt efter hans död bibehöll sitt grepp över den tyska publiken genom sin komiska schvung och småborgerliga känslosamhet. Mycken lycka gjorde han både i Wien och Berlin även med sina oratorier. von Dittersdorf var också en bokligt bildad man med omfattande språkkunskaper och intressen åt många håll. I sina för en av sönerna dikterade levnadsminnen (Karl Ditters von Dit-tersdorfs Lebensbeschreibung. Seinem Sohne in die Feder diktiert, 1801; 21944; utg. av B. Loets) har han givit en underhållande skildring av egna öden och samtidigt meddelat åtskilligt av intresse från musiklivet under senare hälften av 1700-talet. Verk: Ett 40-tal operor, oratorierna Isaac, Davidde, Ester och lobbe, mässor, kantater m. m.; över 100 symfonier, divertimenti, kas-sationer osv.; ett 30-tal konserter för violin, klaver o. a. instrument; 12 stråkkvintetter, 2 1147 Quartetti accompagnati, 6 stråkkvartetter, 14 trios för 2 violiner och bas (nytr.: Konsert för cembalo, 2 violiner och violoncell i NMA 41), violin- och klaversonater o. a. kammarmusik. Litt.: C. Krebs, Dittersdorfiana (1900; med verkfört., utvidgad av E. Istel i ZIMG 1903); K. M. Klob, Drei musikalische Biedermänner. Ignaz Holzbauer, K. D. von D., Michael Haydn (1911); L. Riedinger, C. von D. als Opernkom-ponist. Eine stilkritische Untersuchung (i StM 1914); Gertrude Rigler, Die Kammermusik D:s (i StM 1927); Frances O. Souper, The Music of Dittersdorf (i ML 1930); W. Altmann, Die Streichquintette D:s (i Festschrift Guido Ad-ler, 1930). E.S-m Dityra'mb (grek. dithy'rambos), urspr. en strofisk folksång till Dionysos’ ära. Av Arion (600 f. Kr.) omskapades den till körsång med dansscener och ackompanjemang av aulos och buren av ett tragiskt patos; formen var fri, utan strofisk indelning. Thespis införde en solist (534 f. Kr.), och ur den folkliga dityramben framgick småningom tragedin. Under intryck av den växande virtuositeten utbildade sig omkr. 400 f. Kr. den yngre dity-ramben, som hos Philoxenos (435—380) har karaktären av en stort anlagd, operamässig kör-kantat med virtuosa soli i flera satser. J.H. Å. Divertime'nto, it., underhållning, förströelse. 1. Svitartad, minst 4-satsig cyklisk form för en kammarmusikaliskt begränsad, ev. solistisk instrumentalensemble. Divertimento odlades framför allt under senare hälften av 1700-talet och bildar formhistoriskt en länk mellan sviten och den nya sonatcykeln. Talrika divertimenti ha komponerats av bl. a. Haydn, Mozart, Ditters von Dittersdorf. I utvidgad och förädlad form återfinnes divertimento i t. ex. Beetho-vens septett op. 20 och Schuberts oktett op. 166. Närbesläktade med divertimento äro kassation och serenad. Namnet divertimento har under 1900-talet återupptagits som beteckning för flersatsiga kompositioner för mindre orkester (ev. stråkorkester), såsom hos B. Bartok, L. E. Larsson m. fl. 2. De fria, ofta sekvensbyggda mellanspel som i regel kunna urskiljas mellan »genomföringarna» i en ->fuga. L B-n Divertissement [-tismazn], fr., kan ha samma innebörd som den italienska formen divertimento (både 1 och 2), men uppträder i regel med någon av följande betydelser: 1. Inom den klassiska danskonsten en avläggare till barocktidens ballet å entrées, dvs. en balett utan fortlöpande handling el. annan fast grundlinje, sammansatt av olika, fristående 1148