DONIZETTI Don Ca'rlos, opex-a i 5 akter. Musik av G. Verdi till text av F. J. Méry och C. du Locle. Uppförd ffg.: Paris 1867; Hfors 1932; Sthlm 1933. — Huvudroller: Don Carlos (tenor), Eboli (alt), Filip II (bas), Elisabet av Valois (sopran). Doni [då:'ni], Giovanni Battista, italiensk musiklärd (1594—1647), samlade under många resor material om antikens musik och utgav flera avh. om grekisk musik; prof, i Florens 1640. Efter studier i grekiska, poesi, filosofi och vältalighet for D. 1621 till Paris, där han genom M. Mersenne kom i förbindelse med flera av Paris lärde. Följande år reste han till födelsestaden Florens, där han inträdde i kardinal Barberinis tjänst, åtföljande denne på resor till Paris, Madrid och slutligen Rom. D:s viktigaste skrifter om antik grekisk musik äro Compendio del trattato de’generi e de’ modi della musica... (1635), som 1640 kompletterades med Annotazioni sopra il compendio ... och De praestantia musicae veteris libritres ... (1647). Till den av honom konstruerade antika dubbellyran, »Lyra Barberina», författade D. en beskrivning (tr. 1763). Utdrag ur D:s otryckta skrifter finnas i A. Solerti, Le origini del melodramma (1903). Litt.: A. M. Blandini, Commentarium de vita et scripti J. B. D. (1755); F. Vatielli, La Lira Barberina di G. B. D. (1909). F. L-g Donize'tti, G a e t a n o, italiensk tonsättare (f. 179 7 29/n i Bergamo, d. 1848 8/4 där), en av de ryktbaraste företrädarna för det tidigare 1800-talets italienska opera. Hans sceniska skapelser, bland vilka huvudverken, den tragiska operan Lucia di Lammermoor och de komiska mästerstyckena L’elisir d’amore och Don Pasquale o. a., alltjämt förmått bibehålla sin position på världens operascener, visa inflytande från såväl hans närmaste föregångare (Cimarosa, Rossini, Bellini) som från äldre inhemsk opera-buffa. Donizetti föddes i Bergamo i norra Italien, där han till en början studerade för bl. a. Simon Mayr och senare (från 1818) vid Liceo Filarmonico i Bologna för padre Mattei. Som operakompositör debuterade han 1818 i Venedig med musikdramat Enrico, conte di Borgogna och skrev därefter i febrilt uppdriven arbetstakt den ena operan efter den andra. Flertalet av dessa tidiga ungdomsverk lyste emellertid och försvunno lika hastigt som dagsländor, och först sedan han hunnit med över trettiotalet verk för scenen nådde han en varaktigare framgång med operan Anna Bolena (Milano 1830). 1165 , Gaetano Donizetti. Efter en ofullbordad målning av G. Induno. Hans ställning som operakompositör befästes ytterligare framför allt genom treaktsoperan Lucia di Lammermoor (Neapel 1835), som allmänt räknas som hans huvudverk i den seriösa genren. Efter Bellinis död samma år betraktad som den främste företrädaren för den italienska operan, spelades han så gott som överallt i Europa och tävlade i popularitet med Meyer-beer. I sina tidigare verk hade han tämligen oreflekterat seglat i Rossinis kölvatten. Senare modellerade han i viss mån sin egen dramatiska stil under påverkan av Bellini utan att likväl annat än undantagsvis nå upp till dennes melodiska schmelz och melodramatiskt utstuderade skuggeffekter. Inflytande av fransk scentradition spåras i den för Paris skrivna, på braskande yttre effekter anlagda operan La favorite (1840). Ehuru av samtiden främst beundrad för sina lyriska tragedier vann han även betydande framgång i den komiskt-sentimentala genren med La filte du régiment (Paris 1840), som bl. a. hörde till Jenny Linds favoritrepertoar. Mera genuint sig själv är han i den komiska operan L’elisir d’amore (Milano 1832), där han visserligen samtidigt tämligen sorglöst spinner vi 1166