DORF M ANN Gustave Doret. Ania Dorfmann. Dubois (komposition) vid MK i Paris. Från 1893 framträdde han som konsert- och operadirigent i Paris (bl. a. Opéra-Comique 1907— 09), Genève, Rom, London och Amsterdam. D:s viktigaste tonskapelser tillhöra det vokala området. Verk: Operorna Les Armaillis (Paris 1906), Le nain du Hasli (Genève 1908), Loys (Vevey 1913) och La tisseuse d’Orties (Paris 1926), scenmusik till bl. a. Shakespeares Julius Ce-sar; oratoriet Les sept paroles du Christ (1895), kantaten Voix de la patrie (1891) o. a. körverk, ■omkr. 150 sånger m. m. — Musique et musiciens (1915), Lettres å ma nièce sur la musique en Suisse 1917—1918 (1919), Pour notre indèpendance musicale (1920), Temps et con-tretemps. Souvenirs d’un musicien (1942) m. fl. skrifter. Litt.: J. Dupérier, G. D. (1932). A. Th.; G. M. Do'rfmann, Guida A n i a, rysk pianist (f. 1899 0/7). D. har utbildats i Odessa och vid MK i Paris (Philipp) samt har sedan 1920 framgångsrikt konserterat i Europa, sedan 1936 även i Amerika. Hennes första framträdande i Stockholm 1934 blev en osedvanlig succé och har följts av flera Sverigebesök. G. B. Do'risk. 1. En skala i det antika grekiska tonsystemet, sammansatt av de båda doriska tetrakorden e d c h och agfe (uppifrån räknat: helt, helt, halvt tonsteg). Den doriska oktavskalan räknades alltså från e1 till e. Rörande underformerna h y p e r- och hypodorisk samt om den doriska skalans centrala plats i antik teori ->Grekland, avd. Antiken. 2. Enl. medeltida musikteori den första av kyrkotonerna med d som grundton. Den doriska kyrkotonen (Authentus protus) har schematiskt sett omfånget d—d1, finalis är d och tuba a. Den h y- podoriska kyrktonen (Plagius proti) har omfånget A—a, finalis d och tuba f. Liksom övriga kyrkotoner påverkades den doriska av den profana musikodlingens dur/ moll-tonalitet. Genom att få den karakteristiska »doriska sexten» sänkt (från h till b) och inledningstonen höjd (från c till ciss) blir den doriska kyrkotonen identisk med en mollskala. Ännu så sent som hos Bach och hans samtida påträffar man tonsättningar i dorisk notering, dvs. med ett fr-tecken för litet (el. undantagsvis ett S-tecken för mycket), vanligast i form av d-moll utan förtecken eller g-moll med ett ^-tecken. I flerstämmig gestalt blev dorisk tonart en molltonart med möjlighet till dursubdominant (på grund av den stora sexten), vilket innebär en förskjutning av kadensen i dominantisk riktning. Liksom i fråga om övriga kyrkotoner uppstå alltså konflikter mellan den primärt melodiska kyrkotonens tonförråd och dur/moll-tonalitetens normala kadenstyper. En återknyt-ning till den doriska skalans kärva melodik (främst dess stora inledningston) har prövats av senare tiders tonsättare och återfinnes även i nyare svenska liturgiska handböcker. Jämförande art.: Kyrkotoner. I. B-n Dorn [dårn], Heinrich Ludwig Eg-mont, tysk dirigent och musikskriftställare (1804—92), som tonsättare mest känd för sina många sånger, vilka nått stor popularitet. D. var lärjunge till L. Berger (piano), Zeltei' och B. Klein i Berlin och verkade som dirigent i flera tyska städer, bl. a. Köln, där han 1845 även grundade en musikskola, som 1850 ombildades till MK. År 1849 blev han slutligen hovkapellmästare i Berlin, där han efter sin pensionering 1869 levde som uppskattad kritiker och lärare. Hans samlade uppsatser, kritiker och självbiogr. skisser, Aus meinem Leben (6 bd), utkommo 1870—79. Som dirigent var D. en av sin tids bästa men hörde till Wagners avgj ordaste motståndare. Verk: Operorna Die Rolandsknappen (Berlin 1826), Die Nibelungen (Berlin 1854) och Der Botenläufer von Pirna (1865) m. fl., en operett, en balett; pianostycken, sånger m. m. Litt.: W. Neumann, H. D. (i förf:s Die Com-ponisten der neueren Zeit bd 8, 1856; med fört, över tr. kompositioner). D:s söner, Alexander Julius Paul D. (1833—1901) och Otto D. (1848— 1931), ägnade sig även åt musik. Alexander var kördirigent och pianopedagog och skrev en stor mängd kompositioner, av vilka över 100 trycktes (operetter, pianostycken, sånger m. m.). Otto, från 1884 bosatt i Wiesbaden, där han verkade bl. a. som kritiker, komponerade sånger. 1171 1172