DOSTAL Do'stal, N i c o, tysk tonsättare (f. 1895 27/ii). D. började sin tonsättarbana med kyrkomusik men i och med att han blev teaterkapellmästare i Berlin har han övergått till att komponera schlager, operett- och filmmusik samt arr. orkester -potpurrier. — Operetten Manina (Gbg 1945; Malmö 1947). Do'stalik, F r a h o, slovakisk tonsättare (1896—1944), utbildad vid MK i Brünn (Brno). D. har bl. a. skrivit en opera (Radüz a Mahulena) och en symfoni, 4 sonater för violin och piano samt en rad pianostycken. Do'tzauer, Justus Johann Friedrich, tysk violoncellist och tonsättare (1783— 1860), betydande pedagog och utg. av studieverk för sitt instrument, bl. a. en berömd violoncellskola. — LM A 1841. D., som studerade för bl. a. B. Romberg i Berlin, var anställd vid hovorkestern i Meiningen 1801—05, därefter 1811—52 vid hovkapellet i Dresden, från 1821 som solovioloncellist. Bland hans elever märkas Drechsler, Kumrner och sonen, Carl Ludwig (Louis) D. (1811—97), från 1830 solovioloncellist i hovkapellet i Kas-sel. Verk: Operan Graziosa (Dresden 1841), symfonier, violoncellkonserter o. a. verk för violoncell, kammarmusik, mässor m. m. Å. L-y Doublé, fr., ->Dubbclslag. Double(s) [dabbl], eng., eg. dubbel, benämning på en rikt ornamenterad variation av en viss dans i danssviterna. Dess ornamentik kan eventuellt användas, då de två delarna i dansen tagas i repris. Jämförande art.: Svit, Variation. I. B-n Double bass ->Kontrabas. Double bassoon, kontrafagott, ->Fagott. Doubrava [do/-], Jaroslav, tjeckisk tonsättare (f. 190 9 25/«). D., som främst erhållit sin utbildning av O. Jeremiås, hör till de ledande bland den yngre generationen av sitt lands kompositörer. Han är anställd vid kammarmusika vd. vid tjeckiska radion i Prag (Praha). Verk: Operan Sen noci svatojänské, två symfonier (nr 2, »Stalingrad-symfonin») och en rad kammarmusikverk. G. M. Doucet [dosä'] ->Wiener och Doucet. Dousa [do/fa], Kar el, tjeckisk kyrkomusiker och tonsättare (f. 1876 28/i), blev 1907 körledare vid katedralen Svaty Vit i Prag (Praha) och 1919 även lärare i kyrkomusik och orgel vid MK där. Sistnämnda år grundade han också ett ora-toriesällskap. D. har som tonsättare framför allt skrivit kyrkomusikaliska verk ss. mässor, vespermusik och litanior. G. M.. Dowland [da°'land], John, engelsk tonsättare (1562—1626), en av sitt lands största, för eftervärlden mest bekant för sina utomordentliga sånger, även sin tids främste lutspelare. Redan som yngling gjorde Dowland en lång resa på kontinenten — Frankrike, Tyskland, Italien — utnämndes 1588 till bachelor of music i Oxford och 1597 till Mus. D. i Cambridge. S. å. utkom första bandet av hans viktigaste verk, Songes or Ayres (nya uppl. 1603, 1608 och 1613). Dowland var redan då en vida berömd lutspelare, som varit verksam vid hoven i Wolfenbüttel, Kassel, Venedig och Florens. Efter tjänstgöring som kungl. kammarmusiker vid danska hovet 1598—1606 återvände han till hemlandet, där nyss förut hans märkliga fem-stämmiga instrumentalstycken för lutor och violor utkommit, Lachrimae or seaven teares Figur ed in seaven Passionate Pauans ... (1605). Den programmusikaliska tendensen i dessa sju »passionerade pavaner» skärptes ytterligare av kvarlevande textförbindelser med folkvisans vemodiga uttrycksvärld (den berömda Lachrimae antiquae resp, novae) och av Dowlands egen bittra ordlek »semper Dowland semper dolens». Han utgav ytterligare samlingen A Pilgrims solace (1612) och översatte Andreas Ornitoparchus’ Musice Active Micrologus (1519) till engelska. Dowland efterlämnar också talrika kompositioner i av andra utgivna lutsamlingar från 1600-talets början. — Även hans son Robert (omkr. 1585—1641) var en framstående lutenist. Nytr.: Songes or Ayres på Musical Antiqua-rian Society (1844) och av Stainer & Bell (1920 —23; red. av E. H. Fellowes), A Pilgrims solace av Stainer & Bell (1923; red. av E. H. Fellowes), 5 av Lachrimae ... på Bärenreiter (1926), några madrigaler i W. B. Squires Madrigale berühm-ter Meister des 16.—17. Jahrhunderts (3 bd, 1903—13). Litt.: O. Becker, Die englischen Madrigalist-en William Bird, Thomas Morley und J. D. (1901); E. H. Fellowes, The English madrigal composers (1921); Hortense Panum, D.: Christian den 4des Galliarde (i Aarbog for Musik 1923); Rosemary J. Manning, Lachrymae: A study of D. (i ML 1944). C.-A.M. Downer [då/v-], Johan Christof-f e r, finländsk violinist av polsk börd (1795—1842). D. kom 1820 från Reval (Tallinn) till Sveaborg och blev där dirigent för L. van Heidens orkester. Följande år anställdes han som ledare för 1175 1176