DUN C AN riösa musiken och väckt uppmärksamhet som dirigent. Han har efter andra världskriget gästdirigerat i Berlin och Paris. Duncan [da'nkan], Isadora, amerikansk dansös (1878—1927), hai’ gjort en märklig insats som den fria danskonstens pioniär och första utövare. Genom sin inspiration och glödande tro på sin kallelse som reformator vann hon många sympatisörer och efterföljare i såväl Europa som Amerika. Isadora Duncan erhöll från barnaåren undervisning i musik av sin mor och visade tidigt sin begåvning att ge plastiskt uttryck åt musikaliska stämningar och upplevelser. Som dansös var hon självlärd; frånsett enstaka tillfäl-lighetsengagemang vid amerikanska music-halls hade hon ingen yrkesträning och ingen som helst skolning i klassisk balett. Den akademiska danskonsten var för henne ett oting, och hon kämpade med en profets övertygelse för den fria dansen, som vann hängivna anhängare överallt, men särskilt i Tyskland. Denna fria danskonst ansåg Isadora Duncan själv vara en pånyttfödelse av det antika Greklands, och dess stil präglade hon under högst personliga studier av hellenska kulturyttringar. Isadora Duncan kom huvudsakligen att verka i Europa, uppträdde här i snart sagt alla huvudstäder (i Stockholm 1906) och dansade i början av 1900-talet bl. a. vid festspelen i Bayreuth (backanalen i Tannhäuser). Hon hade många lärjungar, men drömmen om ett bestående Duncan-institut lyckades hon aldrig förverkliga; ett försök som gjordes i Paris 1914 strandade efter ett par månader. Skrifter: The dance of the future (1903; ty. uppl. s. å. och 21929), My life (1927; fr. och ty. uppl. 1928; sv. uppl. 1929) och Écrits sur la danse (1927; eng. uppl. 1928; it. uppl. 1948). Jämförande art.: Fri dans. Litt.: S. Stokes, I. D.: an intimate portraite (1928); H. Desti, I. D:s end (1929); Irma Duncan och A. R. Mac Dougall, I. D:s Russian days and her last years in France (s. å.); L. Vaillat, Histoire de la danse (1942); B. Häger, Balett — klassisk och fri (1946); J. Martin, The dance (s. å.); M. Terpis, Tanz und Tänzer (s. å.); P. D. Magriel, I. D. (1948). K. R-n Duncan [da'nkan], T o d d, amerikansk sångare, baryton, av negerhärkomst (f. 1903 12/o), en av USA:s främsta färgade vokalartister. Hans djupa musikalitet och förmåga av inlevelse i de verk han tolkar ha överallt förskaffat honom de varmaste lovord, både som opera- och romanssångare. D. har studerat vid Univ. of South Caro- Isadora Duncan. lina i Columbia och verkade en tid som prof, i sång vid Howard Univ. i Washington. Under denna tid uppträdde han ofta på konserter, men hans egentliga genombrott skedde först 1935, då han av G. Gershwin utsågs att kreera den manliga huvudrollen i dennes opera Porgy och Bess vid urpremiären i Boston s. å. Han har därefter gästspelat på skilda operascener världen runt, bl. a. La Scala, och även flitigt framträtt som konsertsångare (Skandinavien ffg. 1947). — Bild sp. 1211. Roller: Escamillo i Carmen, Amonasro i Aida, Tonio i Pajazzo, Porgy i Porgy och Bess o. a. G. P. Duncan [da'nkon], William Ed-monstoune, engelsk tonsättare och musikskriftställare (1866—1920), elev vid Royal College of music i London under bl. a. C. H. H. Parry och Stanford, verkade under 10 år som musikkritiker i London och en tid som musiklärare. Verk: En opera, körverk, bl. a. Ye mariners of England (1889) och en mässa i f-moll (1892), kammarmusik, pianostycken och sånger. — The story of minstrelsy (1907), The story of the carol (1911), Encyclopedia of musical terms (1913) o. a. skrifter. G. M. 1213 1214