DUN HILL Dunhill [da'nhill], Thomas Frede-rick, engelsk tonsättare och musikskriftställare (1877—1946). Elev av Royal College of Music i London (F. Taylor och Stanford) blev D. 1905 lärare där i kontrapunkt och harmonilära; grundade 1907 i London de s. k. Dunhill C h a m b e r Concerts, som han ledde till 1916. Verk: Operorna The enchanted garden (1925; London 1927), Tantivy towers (London 1931), Happy families (1933) och Something in the city (1939) samt två baletter, bl. a. Gallima-nutry (Hamburg 1937); en symfoni i a-moll (1922), Elegiac variations (s. å.) o. a. orkesterverk; kammarmusik ss. två pianokvintetter, en kvintett för horn och stråkar i f-moll, en pianokvartett i b-moll, två sonater för violin och piano m. m.; körverk och sånger. — Chamber music... (1913), A critical appreciation. Sul-livan’s comic operas (1928), Sir Edward Elgar (1938) o. a. skrifter. Litt.: D. Brook, Composers’ gallery (1916). F. H. T.; G. M. Duni [do:'ni], Egidio Romualdo, italiensk operakompositör (1709—75), från 1757 bosatt i Paris, där han med en rad verk anslöt sig till den franska komiska operan och i viss mån blev typbildande för den nya opéra-comique, som på 1750-talet började tränga ut vådevillkomedin. — Bild sp. 1218. Sedan D. studerat vid musikskolor i Neapel för bl. a. Durante, skrev han till en början musikdramer i den italienska solooperans form; särskilt blev Nerone (Rom 1735) en stor succé. Efter flera tillfälliga anställningar blev han lärare vid hovet i Parma, där han började komponera franska sångspel. Eftersom redan den första av dessa, Ninette å la cour till Favarts text (Paris 1755), blev väl mottagen, slog sig D. ned i Paris och utvecklade där en stor produktivitet. Förmågan att träffande återge en komisk situation och en insmickrande, litet sötaktig melodik gjorde sig gällande redan i hans första stycke för Paris, Le peintre amoreux de son modèle (1757; Målaren kär i sitt modell, Sthlm 1782), och D. bibehöll sin popularitet hos publiken i en rad följande stycken ss. La fille mal gardée (1758), Le milicien (1763; Soldaten, Sthlm 1782), Les deux chasseurs et la laitière (1763; De två jägare och mjölkflickan, Sthlm 1780), La fée Urgele ou Ce qui plait aux dames (1765) och La clochette (1766; Klockan, Sthlm 1786). Med L’école de la jeunesse (1765) gjorde han ett enstaka försök i den larmoyanta stil, som genom F. A. Philidors Torne Jones s. å. blivit känd i Frankrike. — D:s stycken spelades från 1750-talet i Sverige av Adolf Fredriks franska teatertrupp och upptogos ett tjugotal år senare med svensk text av D. G. Björn, C. Envallsson och C. Stenborg. Litt.: F. Clément, Les musiciens célèbres... (1868). E.S-m Dunstable el. Dunstaple [-[da'n-stobl],-] {+[da'n- stobl],+} John, engelsk tonsättare (omkr. 1370—1433), räknas som den egentlige ledaren för den engelska skolan i medeltidens musik. Enligt en teori, som uppställts av V. Leder er och senare bekräftats av R. Ficker, skulle Dunstable vara identisk med den Leonellus (Power), som finnes representerad bl. a. i de s. k. Trienter Codices, där man också återfinner kompositioner av Dunstable. Om hans liv och verksamhet vet man intet med säkerhet. Av Dunstables bevarade verk framgår, att han påverkats av 1300-talets franska motetter, dock med en påfallande melodisk betoning av överstämman (diskantmotett). Cantus firmus är hos Dunstable ofta utmärkt genom en livlig kolorering. I mässans historia intager han en bemärkt plats i strävandena att skapa melodisk samhörighet mellan de olika ordinariestyckena. Utom i ovan nämnda källa finnas verk av Dunstable bevarade i hdskr. i Modena, Bolog-na, London och Oxford, och man har beräknat antalet av hans kompositioner till omkr. 45. övervägande delen härav är kyrklig (mässor, hymner m. m.), men han skrev även en rad profana sånger. — Dunstable var också matematiker och astrolog. Nytr.: I DTÖ 7 (motetter), 27:1 (antifoner och hymner), 31 (mässatser och en mässa), 40 (21 motetter); några kompositioner ha tryckts i E. Woolridges Early English harmony. Litt.: Cecie Stainer, D. and the various settings of O Rosa Bella (i SIMG 1900/01); M. Bukofzer, Über Leben und Werke von D. (i AM 1936). Å. D. Du'o, lat., två, den instrumentala motsvarigheten till den vokala duetten. Redan i 1500-talets rika flora av bicinier möta åtskilliga instrumentala duos (t. ex. hos Or-lando di Lasso). Senare har duo använts för en mångfald skiftande kammarmusikensembler av två instrument, vare sig dessa äro lika (t. ex. två violiner el. två flöjter), el. olika (t. ex. piano och violin), exempelvis hos Schubert, F. Berwald m. fl. Under 1800-talet skrevos för pedagogiskt bruk en mängd duos för två violiner. L B-n Duode'cima, it., det tolfte (steget), i intervalläran oktav + kvint, varvid alltså duodeciman kan uppträda i samma former som kvintintervallet. 1215 1216