DÜBEN, G. Litt.: T. Norlind, Die Musikgeschichte Schwedens in den Jahren 1630—1730 (i SIMG 1899/1900; med flera kompositioner av familjen D.); C. Forsstrand, Från slottsbacken till ladugårdslandet (1921); T. Norlind och E. Tro-bäck, Kungl. Hovkapellets historia 1526—1926. Minnesskrift (1926); E. Trobäck, Stadsmusiken i Stockholm. Några anteckningar (i STM 1929); T. Norlind, Familjen D. (i STM 1942); C.-A. Moberg, Från kyrko- och hovmusik till offentlig konsert. Studier i stormaktstidens svenska musikhistoria (1942). B. L. 3. Düben, Andreas (Anders) d. ä. (omkr. 1590—1662), son till 2, efter en 6-årig studietid hos organisten J. P. Swee-linck i Amsterdam hovorganist i Stockholm 1620 el. 1621, 1625 tillika organist vid Tyska kyrkan efter David Ebel, som avlidit 1624. Övertog 1640 hovkapellmästarebefattningen, som han realiter redan tidigare skött, och förblev sedan kapellets ledare ända till sin död. Antagligen redan 1620 hade Düben ingått äktenskap med hovmusikern Petter Gabriels dotter Anna (d. 1690), och trol. var det genom hennes förbindelse med hovet — hon hade tidigare varit kammarfröken hos drottning Maria Eleonora — som Düben på kort tid fick stort anseende i hovkretsar och även snart blev ledare för stadens musikliv. Han icke blott var en god organisatör utan vann också berättigad uppmärksamhet som skicklig orgelspelare, vilket bl. a. omvittnats av det franska sändebudet Ogier, som i sin dagbok omtalar, att han åhört Dübens orgelspel i Tyska kyrkan. Helt säkert ansåg Düben organisttjänsten i Tyska kyrkan som sin förnämsta uppgift, varför han för denna tjänst lämnade befattningen som slottsorganist. Som hovkapellmästare hade Düben att komponera musik till officiella högtidligheter. Av sådan musik ha bevarats en 8-stämmig vokalkomposition, Pugna triumphalis, skriven till Gustav II Adolfs begravning 1634 (utg. 1932 av Musikaliska konstföreningen i bearb. av N. Fransén), ett Miserere till Karl X Gustavs begravning 1660 samt 20 danser för 4—5 instrument (i UUB) avsedda för drottning Kristinas baletter. Hans kompositioner gå alla i tidens stil och röja ej någon stor tonsättarbe-gåvning. Litt.: Se Düben, släkten. B. L. 9. Düben, Gustaf d. ä. (1624—90), son till 3, omnämnd som hovkapellist först 1648, hovkapellmästare efter fadern 1663. Düben hade troligen fått sin huvudsakliga musikaliska utbildning hos fadern men möjligen också av hovmusikern Cas-par Zengel, som en kortare tid var kantor vid Tyska kyrkan. Att döma av hans 1241 Anders Düben d. ä. Samtida oljemålning. (Svenska Porträttarkivet, Nationalmuseum.) ansökan om platsen efter fadern hade han även bedrivit studier i utlandet. Som ledare för hovkapellet kvarstod han ända till sin död, ehuru han tidvis torde ha överlåtit den direkta ledningen av kapellet till andra, såsom Christian Geist och Christian Ritter. Liksom fadern var han också organist vid Tyska kyrkan (från 1663) och tjänstgjorde även under dennes sista år som hovorganist. Düben var sedan 1654 gift med en holländsk vinhandlardotter, Emerentia Standaert, och hade med henne 9 barn. Är 1675 erhöll han av kronan utom sin ordinarie lön 4 kro-nohemman i Småland för sina stora förtjänster. Düben åtnjöt stort anseende i samtidens musikkretsar, vilket bl. a. framgår av att man ofta vände sig till honom i musikaliska frågor (ss. vid tillsättandet av musikertjänster i landsorten). Han stod även i kontakt med många av kontinentens främsta musiker som t. ex. D. Buxtehude och C. Bernhard. Dübens förnämsta verk utgöras av kompositioner av generalbasvisans typ. Bland dessa märkas sångerna till Samuel Columbus’ Odae Sveticae (1674), vilka utgöra ett av de första exemplen på svensk monodi. Bland hans övriga kompositioner kunna nämnas körverket Fader vår (för bassolo, kör och violer, 1663) samt några danser (utg. av S. E. Svensson). 1242