DÜRING »subito», plötsligt, t. ex. meno forte, mindre starkt, subito piano, plötsligt piano. Även vissa ->-föredragsbeteckningar kunna indirekt beröra styrkegraden, t. ex. dolce, milt, energico, energiskt, m. fl. Det regelbundna angivandet av dynamiska beteckningar uppträder först efter 1700-talets mitt som ett uttryck för den nya, mera subjektiv-personliga inställningen till musikskapan-det och därmed för det ökade behovet av garantier för en adekvat reproduktion. Med 1760—70-talens »känslosamhet» blir denna omsvängning mycket tydlig. Ett likartat behov av att in i detalj fixera utförandet återfinnes även hos vissa senromantiska tonsättare ss. Mahler, Reger m. fl. Att de dynamiska beteckningarna äro så mycket sällsyntare före 1700-talets mitt innebär inte att man därför musicerat helt utan schatteringar av styrkegraden. Inom vokal-och instrumentalmusiken fram till 1500-talets slut har det dock huvudsakligen varit fråga om en begränsad (och i notbilden icke angiven) dynamik, som naturligt följt de melodiska linjerna. Det nya uttrycksbehovet under decennierna kring 1600, alltså monodins genombrott, ledde till bruket av dynamiska beteckningar såväl inom monodins solistiska vokalmusik (t. ex. messa di voce) som inom instrumentalmusiken (t. ex. G. Gabrielis berömda Sonata pian’e forte). Från 1600-talets första decennier och framåt äro beteckningarna forte, piano m. fl. (antingen helt utskrivna el. förkortade på olika sätt) regelbundet ehuru sparsamt i bruk. För hela barocken gäller, att de viktigaste dynamiska förändringarna äro de komponerade, dvs. sådana som erhållas genom kontrastering av olika klanggrupper, ekoverkningar o. d. I övrigt beror denna sparsamma förekomst på att dynamiken i likhet med ornamentiken och generalbasimprovisationen var en del av en levande uppförandepraxis. Crescendo och diminuendo angåvos till en början (1600-talet) med successiva beteckningar såsom p pp ppp; de numera brukliga pilarna uppträda först vid 1700-talets början. I. B-n Dü'ring, Frans Edvard, dirigent (1848 —1926), grundade 1883 i Norrköping den Düringska kören (manskör, upplöst 1933) och 1888 den Düringska damkvintetten, vilken senare han ledde till 1904 och med vilken han företog konsertresor till Ryssland, Österrike, Spanien och Amerika. D:s insats var av stor betydelse för Norrköpings musikliv. D. studerade urspr. medicin i Uppsala men med sitt inträde som andra bas i den s. k. Luttemanska kvartetten övergick han till musiken; avlade kyrkosångarex. i Linköping 1883 och organistex. 1892. Efter att ha verkat i Lin köping, där han tills, m. tullförvaltare K. S. Holmin 1878 bildade musiksällskapet I. O. T., kallades D. 1882 till Norrköping, där han till 1888 var dirigent för Musikaliska sällskapet. Han var vidare en av grundarna av Östgöta sångarförbund 1901 och dess förste förbunds-dirigent till 1916, dessutom kapellmästare vid Norrköpings orkesterförening 1912—14. D. framträdde även som tonsättare med bl. a. manskvartetter ss. Ack, om jag vore kejsare och Till natten. — Litteris et artibus 1913. G. 1889 m. sångerskan Ida Olovina A n-drén (1852—1938), en av de ledande krafterna inom Düringska damkvintetten. Litt.: E. Rosén, Düringska kören. Ett blad ur Norrköpings musikliv 1882—1933 (1933). G.M. Dü'ring, Hans Ingemar, språkforskare (f. 1903 2/b), sedan 1945 prof, i klassiska språk (grekiska) vid Göteborgs högskola. D:s doktorsavh., Die Harmo-nielehre des Klaudios Ptolemaios (1930), samt Porphyrios Kommentar zur Harmo-nielehre Ptolemaios (1932) äro av betydelse för kännedomen om antik musik i Grekland. Han har ytterligare på musikaliskt område skrivit Musik från stenar och papyri (i Ord och bild 1948). G.M. DyTing, T h e o d o r Christian Marius Lund, dansk militärmusiker (f. 1881 14/3), dirigent vid Livgardens Musikkorps i Köpenhamn 1922—41, dit han kom som blåsarlärling i 14-årsåldern och där han 1900 fick fast anställning som trumpetare. Sch. Dü'rrner, Ruprecht Johannes Julius, tysk tonsättare (1810—59), elev till bl. a. Mendelssohn och Hauptmann i Leipzig och känd för sina manskvartetter, främst Sturmbeschwörung (I orkanens vilda fart). En samlad uppl. utg. av R. Müller 1890. Å.D. Dyson [da^n], Sir George, engelsk tonsättare, musikpedagog och -skriftställare (f. 1883 28/3), Mus. D. vid Oxford Univ. 1918, sedan 1938 dir. för Royal College of Music i London. Som tonsättare har D. främst framträtt med ett antal större körverk, fotade på klassisk grund. — Knight 1941. D. har varit elev vid Royal College of Music och verkade från 1908 som musikpedagog vid skolor i skilda städer i England, bl. a. i Winchester 1924—37. Verk: För soli, kör och orkester bl. a. The Canterbury pilgrims (1930), St. John’s voyage to Melita (1933), Nebuchadnezzar (1935) och Quo 1247 1248