DÖDSMÄSSA chen och olika anställningar som violoncellist har D. nästan helt ägnat sig åt viola da gamba-spelet; lärare häri vid MA i München 1921—24. D. är en av de bästa kännarna av viola da gamban och dess litteratur och grundade 1921 i München en ensemble, Döbereiner-T r i o, för äldre kammarmusik. Å. L-y Dödsmässa, den mässa, som i romerska kyrkan hålles för de dödas själar (lat. missa animarum, missa pro defunctis el. missa defunctorum) även kallad rekviem-mässa. Dödsmässan kan celebreras på dödsdagen, vid begravningen och på Alla själars dag (den 2/n). Introitus’ antifon, som givit upphov till benämningen rekviemmässa, lyder: Requiem aetemam dona eis, Domine: et lux perpetua luceat illis, Herre, giv dem den eviga vilan och låt det eviga ljuset lysa för dem. Gloria och Credo bortfalla i dödsmässan, likaså Halleluja, vilket ersättes med Tractus. Graduale och ver-sikeln i Communio upprepa Requiem aeter-nam, som också ersätter den lilla doxologin efter Introitus (och efter psalmerna i tidegärden). I dödsmässan förekommer en av de fem sekvenser, som bevarats i romerska mässan, nämligen Dies irae, Vredens stora dag är nära, diktad av franciskanern Thomas av Celano (d. omkr. 1255). Acklamationen i Agnus Dei utgö-res i dödsmässan av Dona eis requiem (i tredje satsen requiem sempiternam), Giv dem frid (evig frid). Dödsmässan kan betraktas som den äldsta votivmässan (av votum, önskan) och ingår vanl. som ett led i begravningsceremonierna (exequierna). Den följes stundom av respon-soriet Libera me, Domine, de morte aeterna, Fräls mig, Herre, från den eviga döden. Jämförande art.: Mässa, Rekviem. R. S. Anmärkningsvärda drag i dödsmässans liturgiska musik äro främst de medvetna arkaismer i utformningen, som tyda på en relativt sen period av medeltiden, då ej längre känslan för den gregorianska stilen var lika levande som tidigare. Sålunda har man infört en från tidegärden hämtad enkel psalmodi för Introitus, vilket strider mot antifonens rika utsmyckningar. Communio är den enda »under kyrko-året, som än i dag erinrar om den ursprungliga psalmen el. psalmversen» (WaEgM 3), och en starkt psalmodisk karaktär ha också ordinariestyckena Sanctus och Agnus Dei, medan Kyrie (i 6:e kyrkotonen, i tonal anslutning till den föregående Introitus) visar sin medvetna arkaism genom repetition av samma melodiformel i alla anrop utom det sista. C.-A. M. Döende svanen, i internationella repertoaren kallad Le cygne el. La mort du cygne, solodanskomposition av M. Fokin till musik av C. Saint-Saens. Urspr. komponerad för Anna Pavlova och uppförd ffg. i Petersburg 1905 har den med framgång dansats av flera ballerinor, bl. a. Jenny Hasselquist (Sthlm 1917). K.R-n Döhler, T h e o d o r, tysk pianist och tonsättare (1814—56), elev av bl. a. Be-nedict och Czerny. D. turnerade i Europa 1836—46 och komponerade pianostycken i Thalbergs stil. G. T. Dö'rffel, Alfred, tysk musikskriftställare (1821—1905), hdr vid univ. i Leipzig 1885, chef för musikavd. vid Leipzigs stadsbibl. 1877—94. D. red. en lång följd av år de utgåvor av klassisk musik, som utkommo hos Breitkopf & Härtels samt Peters musikförlag. D., som var elev av bl. a. Mendelssohn, upprättade även ett värdefullt lånebibliotek av musiklitteratur och musikalier, som efter köp (1894) bildar grundstommen i Musikbibliothek Peters i Leipzig. Över sina samlingar utgav han en katalog (1861; med suppl. 1890). Bland övriga verk märkas en tematisk katalog över J. S. Bachs verk (2 bd, 21882) och en katalog över R. Schu-manns verk (1871), vidare Führer durch die musikalische Welt (1868), Geschichte der Ge-wandhauskonzerte 1711—1881 (1884) och en tysk övers, av H. Berlioz’ Traité de Vinstrumentation (1863; H888). Å. V.; G. M. Dö'rumsgaard [-går], Arne Oddvar, norsk tonsättare (f. 1921 7/i2), en av den unga norska tonkonstens mera lovande företrädare, främst på romansens område, där han hittills skrivit omkr. 100 sånger, några även instrumenterade för orkester. Efter studier i piano för I. Johnsen och komposition för K. Andersen var D. 1942—46 lärare i musikteori vid Barratt Dues musik-inst. i Oslo och 1945—46 musikkritiker i tidn. Friheten. Hans verk visa en moderat modern stil med viss asketisk knapphet i rytmen och färgrik harmonik. Verk: Musik till filmen Vi vil leve. — Sånger med piano: Stubbar frå borneåri (2 h.), Sanger for sopran, överlandsang er, Alvorlige sanger, Ragnvald Vaage-songar op. 4, Skurning i tusse-skog op. 8, Ljosbragd (H. H. Holm) op. 12, Burleskar (J. Sande) op. 13, Humrelåttar (H. H. Holm) op. 14, Sanger under stjernene op 17, Sånger över en förvittrad kärlek op. 19 och Geistliche Lieder op. 20. — Pianostycken ss. Norge-låttar op. 3, Capriccios op. 9 och Röystar frå gamaltidi op. 15. —För pedagogiskt ändamål: Det syng um land. Norske folketoner (4 h., 1944; tills, m. Tora öwre) samt utgåvor av barockmusik, 25 klaverstycken av J. S. Bach (1945) och Glimtar från barocken för violin och piano (1946; tills, m. S. Barratt Due). H. K. 1251 1252