EDSTRÖM, L. Äldre skrivsätt: Nyare: Utföres: Ef ter slag. Notex. 1. Äldre beteckningssätt: Utförande: (Muffat) (Loulié) (Playford) (Couperin) 1695 1698 1655 1713 Ef ter slag. Notex. 2. i Regementets dotter, Nedda i Pajazzo, titelr. i Madame Butterfly och Turandot, Anna i Värmlänningarna o. a. samt operettroller. G. P. Edström, Liva, ->Järnefelt, A. Edwardsen, Simon Peder, svensk operasångare, tenor, av norsk börd (f. 189 2 28/10), sedan 1927 anställd vid K. teatern i Stockholm, där han främst gjort sig känd genom utmärkta karaktärsroller såsom Mime i Nibelungens ring, Canio i Pajazzo och Ubma i Arnljot. E. utbildade sig bl. a. i Tyskland och England, innan han 1919 debuterade på Opéra co-mique i Oslo som furst Suleiman i Tusen och en natt. Efter två år vid denna scen och ytterligare två år vid Mayols operetteater i samma stad kom E. 1925 till Stora teatern i Göteborg, där han stannade till 1927. — E. äger en mjuk, böjlig stämma och är i besittning av en god skådespelarbegåvning och förmåga av inlevelse i de gestalter, han tolkar. Roller (utom nämnda): Florestan i Fidelio, Loge i Rhenguldet, Alfred i La traviata, Ra-damès i Aida, Des Grieux i Manon Lescaut, Cavaradossi i Tosca, titelr. i Faust, Don José i Carmen, Erik XIII i Engelbrekt o. a. samt operettroller. G. P. Efterdans, den rörliga dans i tretakt, som följer på en dans i tvådelad takt. Simon Edwardsen. Lars Egge. Då den senare dansen endast brukade vara en rytmisk omformning av den förra, enl. men-suralteorins proportio tripla, erhöll efterdansen ofta namnet Proportz (el. Tripla). Andra beteckningar för e. äro Tanz und N a c h-tanz, Sprungk, Espringale, senare danspar pavane-galliarde, allemande-courante. Jämförande art.: Svit. I. B-n Efterklang ->Byggnadsakustik. Efterslag. 1. Den grupp av två toner som avsluta en drill och överleda till nästa meloditon. Redan hos S. Ganassi (1535), D. Ortiz (1553), G. Diruta (1593) m. fl. ha drillarna utskrivna efterslag. Hos de franska clavecinisterna under 1600- och förra delen av 1700-talet utföres efterslag i regel endast där det särskilt angivits i notbilden. Hos J. S. Bach m. fl. förklaras drill med efterslag som summan drill och mordent (»Trillo und Mordant»). I den senbarocka tyska musiken försågos i regel alla långa drillar med efterslag, däremot icke drillar över korta noter. I senare musik utskrives efterslaget ofta med två små noter. De skola spelas med samma hastighet som de föregående drilltonerna (notex. 1 ovan). 2. I äldre musik (1600- och 1700-talen) motsatsen till förslag, dvs. en i slutet av en tons tidsvärde infogad ton som överleder till följande (ty. Nachschlag, eng. springer, fr. accent, aspiration, stundom plainte, it. aspirazione). Vanl. spelas denna form av efterslag inom den föregående huvudtonens tidsvärde (något som dock C. P. E. Bach kritiserat) och sam-manbindes med denna i notbilden medelst en båge (notex. 2 ovan). Litt.: Se under Ornamentik. I. B-n Efterspel, ett självständigt instrumentalstycke, som avslutar en större helhet, t. ex. en gudstjänst (varvid det oftast benämnes postludium), en operaakt el. en sångcykel. E. bör ej förväxlas med 1267 1268