ELLIN GT ON Kosakkerne (1890—94), oratoriet Den forlorne sön (1895—96) samt symfoni i A-dur (1890). Som tonsättare är Elling lyriker. Han bygger främst på linjeverkan, medan koloriten är av underordnad betydelse. I sina tidigare kompositioner står han under H. Kjerulfs inflytande men kom under vistelsen i Berlin i kontakt med kretsarna kring Brahms, vilket föranledde honom att söka tränga djupare in i studiet av folkmusiken. Genom detta fingo hans egna verk en allt klarare orientering mot nationellt norskt uttryckssätt, som präglat hans senare skapelser. Viktigast var dock, att Elling fick upp ögonen för den inhemska folkmusikskattens betydelse. Är 1898 hade Stortinget beviljat honom ett anslag på 400 kr., vilket senare flera ggr höjdes och som 1920 belöpte sig till 3 000 kr. Betingelserna för detta voro att' Elling skulle insamla och vetenskapligt bearbeta norsk folkmusik. Arbetet upplades så, att en medhjälpare, Olav Sande, bereste trakterna från Lista norrut till Sogn, medan Elling själv svarade för resten av landet. Resultatet av detta arbete blev för Ellings del omkr. 1 400 melodier, huvudsakligen från Setesdal, Sunnfjord, Gudbrands-dalen, Valdres och Telemarken. Han kom därigenom att verksamt bidraga till kännedomen om den folkliga norska musiktraditionen inom dessa områden. I en rad skrifter har han dessutom framlagt sin syn på den norska folkmusikens tonala och rytmiska särdrag. — Även som pedagog gjorde Elling en bestående insats och har på detta fält utövat ett betydande inflytande på många av den yngre generationens tonsättare i Norge. Scenisk musik: Operan Kosakkerne (1890— 94; Oslo 1897) samt scenmusik till Shakespeares Trettondagsafton (Oslo 1890) och Ibsens Keiser og galilaeer. Verk för orkester: 2 symfonier: A-dur (1890) och a-moll (1897), Norsk suite (1903—04), Fest-forspil, Tema med variationer (1897) o. a. Körverk: Evig (J. P. Jacobsen; 1892), Kantate (J. B. Bull; 1899), Kong Inge og Gregorius Dagsön (Björnson; 1898); Den forlorne sön, oratorium (J. Dahl; 1895—96; 1909), Aere det evige foraar (Björnson; 1933); sånger för manskör ss. Bautar (Sivle) och Solfest (Tvedt; 1909) m. fl. övriga verk: Två stråkkvartetter, en pianokvartett, violin- och pianokompositioner samt omkr. 200 solosånger m. m. Folkmusikutgåvor: Religiöse folketoner för blandad kör (1904—19), Religiöse folketoner för sång och piano (1907—18), Norske folke-viser för sång och piano (1908—25), Slåtter för violin och piano (1908), Stevtoner för sång och piano (1910), Norske folkemelodier för piano Catharinus Elling. (1911), Enstemmige religiöse folketoner (1915— 16), Norske folkemelodier, slåtter og bånsuller för violin och piano (1919) samt Norske kjaem-peviser för sång och piano. Skrifter: Vore folkemelodier (1909), Vore kjaempeviser (1914), Vore slåtter (1915), Tone-fölelse (1920), Norsk folkemusik (1922), Strö-bemerkninger til vor musikhistorie (1925), Vore religiöse folketoner (1927), Sprogforholdet in-den vore folkemelodier (1930), Nye bidrag til belysning af norsk folkemusik (1933) samt tidskr.-art. och musikerbiogr. i Nordmaend i det 19. Aarhundre (1914). Litt.: E. Grieg, C. E. (i Bergens tidende 1885) samt art. i bl. a. Tonekunst 1933 och Norsk musikkliv 1942. ö. G. E'llington [-tan], Edward Kennedy (Duke), amerikansk negermusiker (f. 189 9 20/4), orkesterledare, tonsättare, arrangör och pianist — en av jazzens märkesmän. E. började spela piano i dansband som tonåring, bildade egen orkester i mitten på 1920-talet och slog definitivt igenom 1927 på Cotton Club i New York, lanserad av I. Mills. Hans orkester, med vilken han besökte Skandinavien 1939 och 50, tillhör den absoluta eliten. Från början influerad av F. Henderson har E. senare skapat en egen, högst personlig stil, utmärkt av s. k. growleffekter (djungelstil) 37 38