ELLIPS Duke Ellington. och en med åren alltmer raffinerad harmonik. Han komponerar och arrangerar som regel orkesterns repertoar och står som arrangör i särklass inom jazzen. Säreget för orkestern är dock att många av dess bästa nummer skapats i intim samverkan mellan E. och hans främsta solister. Bland hans kompositioner, som ofta snarare bygga på klangliga än melodiska ingivelser, kunna nämnas Black and tan fantasy, Mood indigo och Solitude. Litt.: Biogr. av B. Ulanov (1946); J. de Tra-zegnies, D. E., Harlem aristocrat of jazz (1946); N. Castegren, D. E. (i Musikvärlden 1945). N.C. EllFps (av grek. e'lleipsis, brist), utelämnande av ett led i ett musikaliskt-logiskt sammanhang. Termen uppträder framför allt inom funk-tionsläran, där den betecknar en utvikning från huvudtonarten till annan tonart (av typen ->mellankadens), där den nya tonartens tonala centrum (->-Bitonika) utelämnats och alltså endast är underförstått. Jämförande art.: Funktionslära. I. B-n E'llis, eg. Sharp e, Alexander John, engelsk fonetiker och akustiker (1814—90). E. införde 1884 oktavens delning i 1 200 lika stora intervall. (->Cent.) År 1875 utgav han On the sensations oj tone, as a physiological basis for the theory of music (51930), en övers, av H. von Helmholz’ berömda arbete om tonförnimmelsernas fysiologi, Lehre von den Tonempfindungen ..., med många egna tillägg av stort värde, baserade på undersökningar av tonhöjd och tonskalor. Skrifter: The basis of music, Pronunciation for singers ..., Speech in song (alla i Procee-dings of the Musical Association 1877—78), On the musical scales of various nations (i Journal of the Society of arts 1885) m. fl. Litt.: L. S. Lloyd, The a priore theorist and music (i ML 1945). A. R-h Ellis, Carl Elis Ludvig, skådespelare och teaterledare (f. 1879 24/3), även känd som tonsättare av bl. a. Anna Maria Lenngren-, Fröding- och Fallström-tex-ter; några visor har han utg. under sitt eg. namn, Elis Olson. E. har vidare skrivit musik till folkskådespel, sånglustspel och revyer. Efter debut 1897 vid Hjalmar Selanders lyriska sällskap som Piféar i Konung för en dag uppträdde E. på flera Stockholmsscener, bl. a. i Emil Norlanders revyer. Efter 1907 turnerade han över hela landet — och i USA 1911-12 — främst som innehavare av titelr. i Sten Stensson Stéen från Eslöv. Å. L-y E'lman, M i s c h a, amerikansk violinist av rysk börd (f. 1891 20/i), alltsedan sitt framträdande i London 1905 ansedd som en av nutidens främsta violinister, särskilt utmärkt som bländande tekniker. — Bild sp. 42. E. har studerat i Odessa och för L. Auer vid MK i Petersburg. Efter att ha uppträtt redan som 7-åring gjorde E. sin egentliga debut i Petersburg 1904, och med framträdandet i Berlin s. å. väckte han stort uppseende även på kontinenten. Hans väg över England (1905) och USA (1908) blev en enda kedja av triumfer, och hans turnéer, som omfattat hela världen (Stockholm ffg. 1905), ha befäst hans rykte som en av nutidens bästa violinister. I teknisk briljans och föredragets raffinemang har han haft få jämlikar, och den popularitet han förskaffat sig har han vetat behålla, framför allt i sitt nya hemland, USA. — E. har även bearb. violinkompositioner och verkat som tonsättare. Litt.: D. Brook, Violinists of to-day (1948). G. B. Elmblad, Johannes Wilhelm Samuel, operasångare, bas, och regissör (1853— 1910), en av det senare 1800-talets främsta svenska vokalartister och internationellt högt skattad för sina storslagna tolkningar av bl. a. Wagners operagestalter. Han var en ofta sedd gäst vid Bayreuthfestspelen och tillhörde K. teatern i Stockholm 1897 —1902 som sångare och förste regissör. Elmblad genomgick MK i Stockholm och utbildades vidare av J. Günther och F. Arl-berg i Stockholm, Stockhausen i Berlin samt Pauline Viardot-Garcia i Paris. Sin sångarbana inledde han på 1870-talet med omfattande kon 39 40