ENGLAND i landsorten uppstodo flera nya orkestrar. Vokalmusiken stimulerades genom musiktävlingar, competition festivals. Musikvetenskapen och musikkritiken fingo uppmärksammade företrädare, den förra i W. Hadow, E. Wooldridge, G. Arkwright o. a., den senare i G. B. Shaw m. fl. »Pånyttfödelsens» period. Sekelskiftet inleddes med E. Elgars ge-nombrottsverk The dream of Gerontius, som med ett slag fäste även utlandets blickar på den samtida engelska tonkonsten. Tiden 1900—14 uppvisade eljest en tonkonst, som starkt influerats av folkmusiken och i någon mån även av den elisabethanska tidens musik. Impulserna därtill utgingo från Cambridge och Oxford. Verkan blev tvåfaldig: engelsmännen lärde sig förstå musiken som ett nationellt uttrycksmedel i paritet med dikt och bildande konst, och kompositörerna fingo ej minst genom tonsättningar av samtida dikt känsla för nationell melos och rytm. Företrädare för denna riktning ha varit R. Vaughan Williams och den tyskfödde F. Delius m. fl., vidare den även impressionistiskt influerade C. Scott, B. Gardiner, R. Quilter, W. G. Whitta-ker, M. Shaw jämte den i Australien födde och huvudsakligen i USA verksamme P. Grainger. Nationalism i traditionens tecken. Första världskriget bröt det tyska inflytandet på engelsk musik, vilken i stället fick starka impulser från rysk tonkonst, särskilt Skrjabin och Stravinskij. Kriget skärpte givetvis även nationalismen; ej minst fördes härigenom den elisabethanska tidens tonsättare fram i ljuset. I deras anda har den moderna engelska musiken gått en ny storhetstid till mötes. Av mera uppmärksammade tonsättare ha några redan avlidit, ss. G. Holst och F. Bridge; den förre syftade till monumentalitet, den senare till intimitet, liksom de originella romans -kompositörerna I. Gurney och P. Heseltine. J. McEwen och G. Dyson ha vid sidan av pedagogisk verksamhet framträtt som tonsättare i traditionell stil. En annan gedigen traditionalist är den i synnerhet som kyrkomusiker kände H. Howells. Ett tillfälligt rykte som operakompositör har vunnits av R. Boughton. Musikvetenskapen har företrätts och företrädes av E. Dent, E. H. Fellowes, R. Terry, D. Tovey m. fl. Bax — Ireland — Bliss. Ett stadgat internationellt anseende åtnjuta några i förra århundradet födda tonsättare, främst den inemot andra världskriget verksamme R. Vaughan Williams samt de på olika områden produktiva och betydande A. Bax, J. Ireland och A Bliss. Samma eller en något yngre generation tillhöra lord Berners och E. Goossens. En djup frändskap med folktonen röjer E. Moerans musik. Walton — Britten. De tonsättare, som fötts på 1900-talet och alltså stå mitt i sin skapande gärning, kännetecknas gemensamt av såväl levande känsla för det bästa i engelsk tradition som lyhördhet för moderna strömningar. All slags musik odlas, på sistone ej minst filmmusik. De två mest uppmärksammade tonsättarna torde vara W. Walton och B. Britten. Viktiga namn i övrigt under detta skede äro den av jazzmusiken influerade C. Lambert, den främst som symfoniker verksamme E. Rubbra samt den rytmiskt och polyfont raffinerade M. Tippett. F. ö. märkes en rad utom England mindre kända tonsättare ss. A. Bush, L. Berkeley, G. Finzi, A. Hopkins, G. Jacob, H. Ferguson, B. Stevens, H. Searle, W. Wordsworth, A. Raws-thorne samt Elizabeth Maconchy och Elizabeth Lutyens. Populärmusikens främsta namn äro E. Coates och R. Addinsell. Nottryck och instrumenttillverkning. Det engelska nottrycket går tillbaka till tiden omkr. år 1600. Under de följande seklerna gjordes här viktiga förbättringar inom det tekniska reproduktionsförfarandet, vilka gynnade uppkomsten av en livlig förlagsverksamhet, som mot mitten av 1700-talet och framåt nådde internationell betydenhet. Under 1800-talets senare del ofta överflyglade av tyskarna ha de engelska förlagen i våra dagar åter ryckt fram i främsta ledet, representerade av bl. a. Augener, Ltd, Boosey & Hawkes, Ltd, Chap-pell & Co., Ltd, J. & W. Chester, Ltd, J. Curwen & Sons, Ltd, Ernst Eulenburg, Ltd, A. Lengnick & Co., Murdoch & Co., Novello & Co., Ltd, Oxford University Press samt Schott & Co., alla i London. Den engelska instrumentfabrikationen har gjort sina främsta insatser på violinbyggeriets och klaverkonstruktionens områden, varvid flera värdefulla tekniska förbättringar framkommit. Framställningen av biåsinstrument står på en hög kvalitativ nivå, utan att dock nå upp till fransmännens och amerikanarnas standard. Musikinstitutioner m. m. En verklig nationalopera saknas fortfarande. Musikdramatik ges emellertid på Covent Garden Theatre (den första teatern öppnad 1732; från 1846 permanent operahus) och Sadler’s Wells (permanent byggnad från 1931) i Lon 61 62