ENGLAND don, vid festspelen i Glyndebourne samt f. ö. i landsorten av Carl Rosa Opera Company. Instrumentalmusiken tillgodoses i London av Royal Philharmonic Society (gr. 1813), London Symphony Orchestra (gr. 1904), London Philharmonic Orchestra, British Broadcasting Corporation (BBC) sedan 1926 samt den 1946 av T. Beecham grundade Royal Philharmonic Orchestra, varjämte böra nämnas promenadkonserterna i Royal Albert Hall, förr i Queen’s Hall; av smärre orkestrar må nämnas Boyd Neel String Orchestra och Jacques String Orchestra. Landsortens främsta orkestrar finnas i Birmingham, Liverpool och Manchester. Vokal -musiken omhuldas främst vid ett flertal musikfester i London, Birmingham, Leeds, Nor-wich och Sheffield, vartill kommer Three Choirs Festival. Royal Choral Society, Bach Choir och British Broadcasting Corporation Chorus, samtliga i London, äro några av de mest kända körerna. Musiktävlingar (Brass band movement, Competition festivals) äro mycket populära och ha avsevärt främjat den tekniska skickligheten. Över huvud odlas amatörmusiken flitigt; detta gäller ej minst instrumentalmusiken, som omhuldas av en mängd orkestrar och kammarmusikensembler. En viktig främjare av kammarmusiken var W. W. Cobbett. På hans initiativ grundades 1934 en samlande organisation för de engelska kammarmusiksammanslutningarna Chamber—Music Association. Ledande ensembler äro i våra dagar bl. a. Aeolian String Quartet, Amadeus String Quartet, Blech String Quartet samt Griller String Quartet. Musikundervisningen ombesörjes vid ett flertal konservatorier, varav de mest betydande äro Royal Academy of Music från 1822 och Royal College of Music, gr. 1882 i London, samt Royal Manchester College of Music från 1893 jämte School of English Church Music, gr. 1929 i Chislehurst (Kent). — Vid univ. i Abe-rystwyth, Birmingham, Bristol, Cambridge, Durham, Liverpool, London, Oxford och Sheffield funnos 1947 lärostolar i musikvetenskap. Sammanslutningar för musikforskning äro Mu-sical Association (gr. 1874) och Plainsong and Mediaeval Music Society (gr. 1888). Hit bör även räknas Galpin Society, gr. 1946, för instrumentforskning, och som står under presidium av J. A. Westrup. Slutligen må framhållas det livliga intresse, som ägnas äldre musik, såväl instrumental som vokal; den senare odlas av bl. a. British Broadcasting Corporation Singers, Bach Cantata Club (gr. 1926), The English Singers (gr. 1920), Fleet Street Choir (gr. 1929), London Madrigal Group (gr. 1920) och Oriana Madrigal Society i London (gr. 1904) samt Renaissance Society (gr. i London 1944). Efter delvis samma linjer arbetar The English Opera Group (gr. av Britten 1947). Äldre instrumentalmusik har framförts av bl. a. familjen Dolmetsch, Dolmetsch Foundation. Musikfrämjande verksamhet. Musikfrämjande institutioner av stor betydelse äro The Arts Council of Great Britain, innefattande de tidigare Entertainments National Service Association (ENSA) och Council for the Encouragement of Music and the Arts (CEMA), båda gr. 1940 för det folkliga musiklivets främjande, samt i utlandet British Council for Relations with other Countries (gr. 1935). Musik populariseras även genom folk-, barn-och museikonserter, tillkomna på initiativ främst av mrs Samuel Courtauld resp. R. Mayer och Myra Hess. Det musikaliska folkbildningsarbetet bedrives intensivt av vissa filantropiska musikskolor och Worker’s Educational Association i städerna samt av folkliga musikskolor, kvinnoföreningar o. a. sammanslutningar på landsbygden, radions utomordentligt viktiga insats därvidlag ej att förglömma. G. T.; G. P. Jämförande art.: Birmingham, Bristol, Glas-tonbury, Glyndebourne, Leeds, Liverpool, London, Manchester, Norwich, Oxford, Sheffield. Monumentauppl.: The old English edition (25 bd, 1889—1902; utg. av G. E. P. Arkwright); The English madrigal school (36 bd, 1913—24; utg. av E. H. Fellowes); Tudor church music (10 bd, 1923—29 + suppl. 1948; utg. av P. C. Buck, E. H. Fellowes m. fl.); The English school of lutenist song-writers (2 ser. om vardera 16 bd, 1920—32; utg. av E. H. Fellowes); Fitzwilliam virginal book (utg. i nytr. 1894—99 av J. A. Fuller-Maitland och W. B. Squire; omtr. 1949). Litt.: Allmänna översikter: LaveE 3; AdHM; OHM; Grove, Dictionary of music and musi-cians (1938—40); W. Nagel, Geschichte der Musik in England (2 bd, 1894—97); E. Ford, A short history of music in England (1912); H. Davey, History of English music (21921); E. Walker, A history of music in England (21924); W. H. Hadow, English music (1931); E. Blom, Music in England (1942); R. Palmer, British music (1947); Music. A report... (1949). Specialarbeten: J. A. Fuller-Maitland, English music in the 19th century (1902); H. Davey, English music, 1604—1904 (1906); C. Forsyth, Music and nationalism, a stüdy of English opera (1911); C. van den Borren, The sources of key-board music in England (1914); H. O. Anderton, Early English music (1920); J. Pulver, A dictionary of old English music and musical instruments (1923); W. H. G. Flood, Early Tudor com-posers (1925); W. A. Barrett, English church composers (1925); J. Pulver, A biographical dictionary of old English music (1927); G. Cecil, The history of opera in England (1930); F. W. Galpin, Old English instruments of music (:,1932); E. H. Meyer, Die mehrstimmige Spiel-musik des 17. Jahrhunderts ... (1934); Germaine Boutoux, La chanson en Angleterre au temps d’Elisabeth (1936); E. H. Fellowes, English cathedral music from Edward VI to Edward VII (21945); W. Mellers, Music and society. England and the European tradition (1946); E. H. Meyer, 63 64