FUGA Fuga. Notex. 2. Ur J. S. Bachs Wohltemperirtes Clavier, bd 1. Om temat börjar och slutar i samma tonart, kommer svaret automatiskt att föra över till dominanttonarten; om temat modulerar till dominanttonarten måste svaret leda tillbaka till huvudtonarten. Infogandet av de härför nödvändiga förändringarna sker i regel med stor hänsyn till de för temat typiska intervallen. När temasvaret inträder i den andra stämman i ordningen fortsätter den första stämman efter sin temapresentation med en ur temat organiskt framvuxen kontrapunktisk linje, som således beledsagar svaret. (Notex. 1.) Denna fortspinning av temat erhåller ofta en bestämd motivisk prägel, som utnyttjas genom hela fugan och benämnes då kontrasubjekt. Kontra -subj ektets rörelsemotiv genomsyra ofta även övriga fritt kontrapunktiska partier inom fugan. (Notex. 1 a.) I början av en fuga sätta samtliga stämmor successivt in med temat, omväxlande i dux-och comes-form. (Ordningsföljden kan därvid variera, i en fyrstämmig fuga t. ex. alt-sopran, bas-tenor el. bas-tenor-alt-sopran el. omvänt.) En sådan presentation av temat i alla stämmor kallas exposition. Den första expositionen i en fuga är i regel fullständig, dvs. omfattar samtliga stämmor, medan därpå följande expositioner (ibland också benämnda genomföringar) under fugans lopp kunna vara ofullständiga, dvs. utesluta en el. flera stämmor. Varje fugaexposition bibehåller i regel en viss tonart och leder fram till en mer el. mindre tydlig kadens. Mellan expositionerna föras stämmorna (el. några av dem) vidare i ett friare polyfont linjespel, ofta deriverat ur kon-trasubj ektets material, vilket benämnes mellanspel (episod, divertimento). Mellanspelets uppgift är att skapa avspänning och omväxling i det polyfona skeendet, vanl. också att leda förloppet fram till en ny, med huvudtonarten närbesläktad tonart. På grund av den linjära fort-spinningsteknikens natur glida expositionspar- 399 400