FÖRSTER, A. Avvikelser från dessa huvudregler uppstå emellertid ofta, bl. a. av hänsyn till kompositionens motivbyggnad i övrigt och till den harmoniska situationen. (Förslagstonen skall upplösas riktigt i förhållande till basen, kvintparalleller måste undvikas etc.) Ofta måste utförandet därför avgöras från fall till fall. En god utgångspunkt har man därvid i äldre skrifter, som beröra uppförandepraxis. Genom sådana, ss. företal till musikalieutgåvor och ornamenttabeller (^-Ornamentik), kan man erhålla värdefulla detalj upplysningar om utförandet av långa förslag. Beträffande den egendomliga frihet i noteringen, som antydes i notexemplets två första alternativ gäller, att övergångstiden vid mitten av 1700-talet (C. P. E. Bach, J. J. Quantz och L. Mozart) började antyda förslagets längd omsorgsfullar e än man tidigare gjort genom att fixera den lilla notens relativa värde. En viktig äldre praxis är improviserandet i recitativ av långa förslag (ap-poggiatura) vid insnitt och slutfall där noteringen har två lika toner: Kort förslag. De två förslagstyperna långt och kort förslag ha under 1800-talet utvecklats på klart åtskilda vägar. Det långa förslaget har helt sugits upp i den normala notbilden med stora nothuvuden, det korta förslaget tecknas numera konsekvent med genomstruken förslagsnot: . I nyare musik behöver det alltså sällan råda någon tvekan om ett förslag skall utföras långt eller kort. I äldre musik tecknades kort förslag vanl. med ett notvärde betydligt kortare än huvudnotens, t. ex.: el. med sär- skilda symboler, såsom bågar m. m. I övrigt gällde regeln, att ett förslag var kort om det placerats mellan två toner av samma tonhöjd, om dess huvudnot i sig själv är kort (särskilt i snabba tempi) samt om det är fråga om ett större språng till huvudnoten. En alltjämt omtvistad fråga är, om förslags-notens värde skall tagas från huvudnoten el. från föregående not. I all äldre musik gäller som undantagslös regel, att förslaget skall in på huvudnotens taktdel och således taga sitt värde från denna. Den historiska motiveringen för detta är bl. a. att söka i utförandet på lut- instrumenten, den musikaliska i den eftersträvade dissonansverkan. I stor utsträckning kan denna regel sägas ha giltighet åtminstone fram emot 1800-talet. Dubbelt förslag. 1. Förekomst av förslagsnoter (långa el. korta) i två el. flera stämmor samtidigt. 2. Ett under 1600- och 1700-talet vanligt ornament (fr. elevation, eng. elevation el. whole fall, ty. Schleifer) bestående i en stegvis utfylld tersrörelse mot huvudtonen och börjande på dess taktdel (a). I Frankrike möter också den speciella form, som kallas tierce coulée el. coulé sur une tierce (b), en art av tersutfyllande rörelse, som är nära besläktad med ->c h u t e. 3. En mindre vanlig specialform med två förslagstoner, varav den första placerats på ett godtyckligt avstånd från den andra så att de tillsammans bilda en snabb, fri melodisk figur. Jämförande art.: Förhållning. Litt.: Se under Ornamentik. I. B-n Förspel (ty. Vorspiel), en vanlig benämning på ett musikstycke (el. en del av ett sådant) av inledande, förberedande karaktär. Förspelet kan antingen vara fristående el. direkt förbundet med den huvuddel som det inleder. Den svenska benämningen förspel brukas främst om instrumentala förspel till operaakter (hos Wagner och andra operakompositörer efter honom även om uvertyrer, »Vor-spiel») och i sammansättningar ss. orgel- och koralförspel, men omfattar i princip även de särskilda formkategorierna intrada, introduktion, praeambulum, preludium, uvertyr o. d. Jämförande art'.: Efterspel, Mellanspel, Ritor-nell. I. B-n Förster, se även Foerster. Förster, Friedrich August, tysk pia-nofabrikör (1829—97), grundade 1859 en pianofabrik i Löbau i Sachsen, vilken efter hans död övertogs av sonen Franz Cäsar F. (d. 1916). En andra fabrik upprättades i Georgswalde i Tjeckoslovakien 445 446